playcold

Jag är inget datasnille, har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att bli ett heller. Jag är helt enkelt för ointresserad och lat för att lära mig mer än det nödvändiga. Uppstår problem lämnar jag det till andra och tackar för hjälpen när allting fungerar som vanligt igen. Detta är något jag nu har fått betala priset för, suprise. Jag åkte på ett härligt virus här om dagen, vad effekten av det var vet jag inte riktigt, förutom att genera och göra bort mig över msn. Utan min vetskap skickade den ut meddelanden till alla på min lista, bekanta som mindre bekanta, härliga lines med pornografisk undertext, tack. Jag fick stå till svars för meningar som "check out my nice photoalbum", "check out the nice pictures that my friend took of me" och "check out the nice pictures of me as a child". Personer som jag inte pratat med på år och dar började höra av sig och undrade om jag blivit störd. Det kan verka roligt men det var det inte. Det fanns i de flesta fall mycket bra anledningar till att jag inte pratat med personerna i fråga på forever och jag hade helst sett att det fortsatt så. Jag insåg rätt snabbt att sitationen var ohållbar och i min brors frånvaro såg jag ingen annan utväg än att ta saken i egna händer. Så, de 3 senaste timmarna har jag ägnat åt att ladda ner olika virusprogram, scannat hela datorn, hittat 24 trojaner, fyra olika virus och diverse annat skit (ett under att datorn ens lever) för att sedan utrota dom i samma sekund som de hittades. Nu är den ren, så jävla ren. Och med det gjort vill jag tro att jag avancerat diverse snäpp på datasnilleskalan. Jag är i alla fall nöjd, så jävla nöjd. Dock ett tack till Sophie som stöttade och trodde på mig hela vägen, utan dig hade det aldrig gått och det är sant.

Evermore - Light surrounding you

Jag har skrivkramp. Så:

Det är sommar på riktigt och varenda jävel är brunare än mig. När t.o.m finnen på jobbet tycks ha kommit längre på årets bränna kändes måttet rågat. Det fanns inget annat alternativ än att spendera hela denna lediga nationaldag stekandes i solen. Det var kanske såhär i efterhand att gå ut lite väl hårt. Jag har inte ens fått nöjet att bli tomatröd, nej, det är skärt som gäller i år, grisrosa all over. Med lite tur har det lagt sig till helgen, jag skulle onekligen vara tacksam.

Anna har flyttat från Stockholm till Umeå och på köpet blivit deppresiv. Hon behövde något att ta hand om så hon köpte ett marsvin och döpte honom till King-Kong. Numer sitter hon hemma, klappar honom och känner kärleken flöda. Jag funderar på att bjuda Anna på fest i helgen. Fortsättning följer.

För övrigt går jag och många med mig i väntans tider. Det som har pontential att vända upp och ner på hela livet är inte långt borta nu, snart dimper det, bokstavligen talat, ner som ett brev på posten. Jag är nervös.

Sola lugnt!

Staind - So far away
Stellastarr - Sweet troubled soul
Ben Kweller - Nothing Happening

När man har ett "åtta till fem-jobb" slår det en verkligen hur värdefulla och underbara helgerna är. Man känner egentligen att man borde hinna med Allt, göra allt och träffa alla som man inte hinner med på veckorna. Men det går inte att komma ifrån att det ibland är så fruktansvärt skönt att bara göra ingenting. Sova ut på morgonen, gå en sväng på stan, slappa framför tv:n. Det är just så jag har spenderat min helg, mestadels bänkad framför tv:n. Det såg ljust ut från början med den ena höjdpunkten efter den andra men någon blåste ut ljuset rätt fort.  

Alltså detta Eurovision song contest, egentligen finner jag inga ord. Ingen vet om vinnaren är kvinna eller man och ingen har en aning om vad låten handlar om. Det fanns ungefär två bidrag av 24 som ens var värdiga att framföras på en scen och The Ark krossade allt "motstånd". Något som resten av Europa inte tycks förstå. Lägg ner.

Och hockeyn är inte ens värd att kommentera.

Dagens låt: The fray - Look after you (over and over and over)

Nu byter jag Umeå mot Göteborg i några dagar, det känns kanon. Intriger, jobb och tråkig vardag får vila ett tag medan jag bara har roligt. Jag ska bara åka tåg i 15 timmar först, 15 timmar sittande.. I say no more. Dessutom vaknade jag med 10 knivar i halsen imorse, resfeber som mamma skulle ha sagt? I don't think so. Men, det som inte dödar härdar så nog ska detta gå bra.

Och Ödet, jag förstår mig verkligen inte på det.

Ha en trevlig helg och Valborg, för det ska jag!

Dagens låt: Snow Patrol - Chasing Cars

Jag tror att jag har skrivit om ödet förut men eftersom att ödet ständigt spelar mig nya spratt så får det väl bli en deja vú för hängivna läsare. Jag vill tro på ödet, det blir så mycket enklare på så sätt, man behöver helt enkelt inte oroa sig lika mycket om man vet att allting är förut bestämt. En alternativ Gud helt enkelt. Tyvärr så tror jag väl varken på Gud eller ödet fullt ut men vissa saker får en verkligen att undra. Vissa saker måste bara ske av en anledning. Utan att säga för mycket så har mitt liv det senaste året kretsat runt en sak och en person. Det hela började för ungefär ett och ett halvt år sen när jag och en kompis hade väldigt lite att göra så vi bestämde oss för att spå varandra (don't get me wrong, jag tror inte på spådomar, speciellt inte utförda av omeriterade kompisar). Vi kom fram till vem min blivande man skulle bli, oseriöshetsfaktorn var hög och eftersom att personen i fråga bokstavligen talat var otänkbar för mig föll det mer eller mindre i glömska. Några månader senare styrde dock ödet (?) in mig på ämnet igen och vi bestämde oss för att, som en kul grej, göra slag i saken. Och jag kan ärligt säga att det förändrade mitt liv, det är så äckligt klyschigt men också så äckligt sant. Att tiden sen dess har varit (och fortfarande är) en känslomässig berg- och dalbanan med kanske mest dalar förändrar inte det faktum att det faktiskt var det bästa som någonsin kunde hända mig. Jag lever på hoppet och jag lever för ödet. Jag har dock tappat räkningen på alla gånger som jag under det senaste året har gjort uppriktiga försökt att strypa mitt eget hopp, fatta att loppet är kört och helt enkelt lägga ner. Det är då ödet (?) har klivit in och på alla det möjliga olika sätt gjort det omöjligt för mig att genomföra mitt mord av hoppet. Det kan hända att jag inte är speciellt svårövertalad och letar tecken som kanske inte finns egentligen men det kan inte hjälpas, det är nånting där ute, ödet (?), som vägrar låta mig ge upp. Så jag låter mig besegras, låter hoppet leva och forsätter att (förhoppningsvis) komma närmare sanningen på om ödet verkligen finns eller inte. Och det är bara du som kan bevisa det.

Trots diverse turer i berg- och dalbanan kan man inte vara annat än glad när det är vår. I just love it. Sen gör det ju inte saken sämre att  jag snart ska spendera nästan en hel vecka i Göteborg med dom bästa, shopping, fest och riktiga åk i berg- och dalbanan.

För övrigt går Apologize på repeat, omöjlig att inte älska.

Om jag inte har insett det innan så har jag verkligen insett det nu, fått det svart på vitt, inristat i pannan, nerkört i halsen- ja ni fattar. Killar och tjejer, så totalt olika. Vi agerar inte lika och framför allt så tänker vi inte lika, om nu killar ens tänker över huvud taget? Det är verkligen en uppriktig fråga och jag är inte säker på svaret (och ja, jag drar alla över en kam). Min tanke är inte att få halva svenska befolkningen mot mig genom att kasta skit och något håll men frustrationen över att en person av det motsatta könet inte kan förstå en sak som är lika självklar för mig som att 1+1 är lika med 2 gör ändå att man undra både en och två gånger hur (eller om) ni tänker? Eller om jag omformulerar mig; hur vi kan tänka så olika? Jag är medveten om att tjejer överanalyser och förmodligen även överreagerar ibland. Men alla fattar väl att ett "hej!" följt av ett "hej." som svar känns som världens största diss? Den där lilla punkten kan förstöra en hel vecka för vilken tjej som helst medan en kille inte ens höjer på ögonbrynet. Jag tror verkligen inte att killar bryter ner varenda mening i en konversation till ord och analyserar exakt allt som tjejer faktiskt gör. Minsta lilla felförmulering kan skapa inbördeskrig, tjejer ältar och sliter sitt hår i förtvivlan om hon inte förstår exakt vad han menar med något. Medan killen förmodligen menar exakt vad han sa, nothing more, nothing less. Jag tror inte heller att killar skapar tävlingar (läs krig) där bara ena parten är medveten om sitt deltagande och där man får poäng genom att vara den som "dissar" flest gånger. Jag förstår att det säkert är en ömsesidig frustration, tjejer kan säga en sak men egentligen mena det motsatta ("javisst, det är okej att du drar ut med killarna ikväll medan jag sitter hemma själv...") och förvänta sig/kräva att killen ska förstå detta. Jag kan även förstå att detta i vissa fall kan skapa förvirring i mäns huvud men att självklara saker som att 1+1 är lika med 2 inte förstås är lika oförlåtligt och oförståligt som att Sverige förlorade kvartfinalen mot Vitryssland i VM, det är i alla fall nånting som alla killar förstår.


Timbaland - Apologize
Linking Park - In the end
Laura Sweden - Release me

Efter regn kommer solsken är onekligen ett motto att leva efter. Efter några tunga veckor har molnen på min himmel skingrats och solen skiner, inte bara bildligt talat. Våren är förhoppningsvis här för att stanna and I love it.

Gårdagen var ungefär lika lång som hela veckan och innehöll mer dramatik än en vecka på Ibiza. Jag inledde med en tidigt morgon och spenderade följande åtta timmar med högskoleprovet. Snacka om att slitas mellan hopp och förtvivlan, ena sekunden känner man sig lika pantat och urholkad som en gammal ekstock för att nästa känna sig som blivande kandidat för nobelpriset. För att fira att det ens genomförts blev det en runda på stan där jag på 15 minuter lyckades länsa mitt konto, nytt rekord. Kvällen fortsatte i firandets tecken och förfesten bjöd på både föredrag, allsång, headbangande, luftgitarr spel och diverse annat. På sedvanligt manér blev det sedan O'learys och kvällen fortskred bekymmersfritt och synnerligen trivsamt. I tron om att det roliga var slut stapplade jag med onda fötter ut i natten efter att lyset tändts och lokalen börjat tömmas. Det är alltid lika osexigt och orutinerat att inte fly innan ljuset bländar en och avslöjar både egna och andras skavanker. Efter att ha samlat kvarvarande styrkor träffade Linda en norsk vän och tack vare min svaghet för norska och diverse lockrop om ett helt lag med fotbollskillar blev det en omväg hem, en ynnest (tack Tobbe trollkarl) för Linda skulle det visa sig. Eftersom att jag inte vill hänga ut någon såhär i offentlighetens ljus låter jag resten av nattens händelser förbli osagda. Men känn er välkomna att låta fantasin flöda.

Nu väntar en kort jobbvecka och sedan långhelg, den stora frågan är dock hur den ska spenderas. Finns ju sätt som skulle vara roligare än andra. Men att falla på mållinjen är aldrig populärt. Jobbigt läge. Vinna eller försvinna?


Dagens låt: Jimmy Eat World - Kill

Jag kan inte med ord beskriva de två senaste veckorna och då brukar just ord vara min starka sida. Det hela började i Luleå redan för två veckor sedan. Jag drabbades ofrånkomligt av en oförklarlig smärta i magen före matchstart. Den ignorerades dock och matchen genomfördes med bravur. Det var på bussen hem, närmare bestämt i Piteå som de verkliga komplikationerna uppstod. Jag skämtar inte när jag säger att all såväl mat och dryck som inälvor lämnade magen den kvällen. Och så fortsatte det de närmsta dagarna, jag bodde med huvudet i en hink och försökte hålla mig vid liv på coca cola och blåbärssoppa. Hela veckan fortsatte i illamåendetstecken även om jag fick ta ett välkommet farväl av hinken efter några dagar. På fredagen bestämde jag mig för att ignorera allt förnuft, falla för trycket och ta till flaskan. Av diverse anledningar blev kvällen inte alls som planerat och det slutade inte helt oväntat i tårar. För första gången i mitt liv bölade jag ögonen ur mig i offentlighetens ljus (längst in i ett mörkt hörn) ute på krogen, inte alls så att man skäms. Visserligen av helt förklarliga anledningar but still. Vi tog oss dock hem snabbt och bölandet fortsatte långt in på morgonkvisten, Linda visade stort stöd genom att däcka brevid mig i sängen efter cirka fem sekunder. Lördagens tillstånd höll inte hög kvalité varken fysiskt eller psykiskt och värre skulle det bli. På söndag morgon var mardrömmen ett faktum och det var dags för ett mindre kärt återseende med hinken. Och följande vecka blev en exakt repris på den som just hade varit. Som tack för visat stöd åkte även Linda på en släng av magsjuka och vi kunde konstatera att livet faktiskt inte kunde bli mycket värre. Vi försökte hålla hoppet uppe med klychan "efter regn kommer solsken" (lite kämpigt när inte fått behålla mer än en skorpa på en vecka och är lika undernärd som Afrikas svältande barn).

Det tog ett bra tag men lagom till årets viktigaste match slöt min mage fred och inälvorna återgick till sin befintliga plats. Seriefinal mot Iksu och den stora frågan var om vi skulle gå obesegrade säsongen igenom. Efter att ha legat däckad i närmare två veckor var jag lika taggad som en duracellkanin och redo att springa benen av mig. Det gick bra i cirka 10 sekunder tills första bollkontakten. Istället för att sätta ner foten på golvet placerar jag den på motståndarens fot och vips så var den paj, inte hennes, utan min såklart. Så två veckors magsjuka följs av en vecka som invalid. Och någon hade visst sagt att det inte kunde bli värre.

Måns "övertaggad" Zelmerlöw vann inte melodifestivalen till många unga damers besvikelse men jag är nöjd, The Ark blir bra.

Ljuset i mörkret; Kurt Nilsen - Never Easy

Jag forsätter att invänta solskenet, på återseende!

Det känns som att jag har färdats 30 år fram i tiden. Det är fredagkväll, jag går omkring hemma, osminkad, i tights och luvtröja med håret uppsatt i en knut. Jag har tvättat, städat och gjort både frukost och lunch till imorgon. Min nacke är stel och ond och framför allt är jag trött efter en krävande arbets- och träningsvecka. Mina öron tjuter à la tinitus och jag gnäller på allt och alla. Det är bara bitterheten som saknas för att göra mig till en fullfjädrad surkärring. Jag hoppas verkligen inte att det här är detta öde jag går till mötes.

Nya tag imorgon, uppstigning 06.00 för avresa till Luleå och inte hemkost förrän runt 23.00. Ändå ultimat sätt att spendera den enda riktiga helgdagen.. sa jag att jag inte var bitter?

Trevlig helg!

Razorlight - In the morning

Idag har tre personer lyckats förgylla min dag utan att egentligen göra något speciellt och en har gjort det motsatta, vilket börjar bli lite av ett återkommande tema. Min bror som är gjord av sten chockade och uppmärksammade det som tagit ett år för honom att uppmärksamma, än finns det hopp. Det värmde ändå lite.

Idag på gymmet var det som vanligt jag och 15 killar. Jag har för länge sedan kommit över att dom tar tio gånger mer än mig i bänk och deras smått roade blickar när man själv kämpar med mjölkpakets liknande vikter. Jag var mitt inne i några kämpiga benböj när den sedvanliga musiken (Mix Megapol 107,0) plötsligt dog. Ljudet av Idol-Marcus härliga stämma men dåliga låt förbyttes mot mindre härliga stönanden från höger och vänster. Okej att 120-kilos-knuttarna lyfter liite mer än mig men måste man låta som att man ska på att spricka när som helst för det? Jag blir rädd. Själv vågar man ju knappt andas i ett sånt där läge med rädsla för att höras mer än någon annan och är på riktigt nära att spricka av andnöd istället. Dessutom blev det ungefär dubbelt så jobbigt med mina egna, redan jobbiga benböj när man måste höra hur jobbigt alla andra tycker att det är. När alla de 15 sedan började dra igång ordentligt med sitt stönande/brölande/skrikande och dessutom i otakt stod jag inte ut längre utan tog mitt pick och pack och gick. Sensmoral: glöm aldrig ipoden hemma.

Nu är det bara torsdag, fredag och sen Helg. Vilket dock innebär besök i Luleå och därav en (förmodligen) lugn sådan. Förra lördagen var smått fantastisk då det som började som en lugn hemmakväll med melodifestivalen och egengjorda chokladbollar slutade med en vända på krogen och än sån vända sen. Dom som inte blev kära ute blev åtminstone kära framför tv:n i Måns och Sebbe, det är bara att välja.