playcold

Lalala, två dagar kvar... det var bara det jag ville säga.

Igår flyttade jag och ungefär allt som kunde gå fel gick just fel. Vi hann inte mer än till Övik innan jag väcktes ur min sömn av att bilen sladdade över hela vägbanan och jag trodde att jag skulle dö. Jag överlevde men det gjorde varken släpet eller bilen. En liten 89:a bestämde sig nämligen för ramma släpet bestående av hela min egendom. Efter några timmar med polis, brandkår och bärgning lämnade vi Övik i en hyrd liten lastbil som inte tog mer än tre passagerare så mamma lämandes helt enkelt kvar. Väl på IKEA var självklart allt jag hade tittat ut innan antigen fult eller slut. När möblerna sedan kulle skruvas ihop saknades delar, tygöverdrag var för små och duschdrapperiet för kort. Vi startade klockan 7.00 och återvände klockan 00.00, cirka tre timmar senare än beräknat. Detta var det hela i korthet och jag kan säga att min lesshet uppgick till en klar 10:a på skalan. Jag hoppas att min fortsatta tid i Sundsvall förflyter lite mer smidigt än gårdagen, annars flyttar jag hem om en vecka.

Tre dagar kvar...

Jag trodde att det skulle vara en lugn tillställning igår, jag hade fel. Jag trodde även att man slutade att försöka supa ner folk efter att man passerat 25, jag hade fel där också. Gårdagens personalfest var nog dock den trevligaste någonsin och jag är inte helt främmande för att byta bekantskapskrets och hänga med de som passerat 40-strecket för länge sedan. Bekantskapskretsen tvingas visserligen till ett ofrivilligt byte inom en snar så det är kanske dit jag ska vända mig.

På vägen hem gjorde Frida mig sällskap i luren så att jag inte skulle dö på kuppen. Efter ungefär halva biten och en jävla massa svammel (främst från min sida) lägger Frida på. Jag svär och förbannar henne för att hon lämnar mig åt mitt öde och ringer Mickan istället. När jag varit hemma ett tag så ringer hemtelefonen, klockan är halv ett på natten en torsdag och Mickan som fortfarande är kvar i luren undrar "vem fan" som ringer vid den tiden. Jag undrar också eftersom att jag inte hinner svara men kommer, efter lite betänketid, fram till att det kanske var Frida. Mickan frågar då "va fan" Frida skulle ringa för. Jag tänker lite och föreslår att det kanske var för att jag, sekunderna innan samtalet bröts (Frida la på?), sa att det stod en olåst cykel alldeles vid en skogsdunge, förmodligen tillhörande en våldtäktsman som anytime skulle cykla ikapp mig och ja, resten kan ni. "Va faan Malin, ring Frida!" får jag till svar på mitt antagande. En bra idé tyckte jag och så även Frida som stod redo att ge sig ut för att slåss med våldtäktsmän, det är tur att man har bra kompisar.

Och så en hyllning till. Min bror är världens bästa bror. Eftersom det idag var min sista dag på jobbet hade jag tänkt att bjuda på fika, hembakat fika. Magsjuka och båttur kom dock emellan så jag försökte att muta min bror men som så många gånger förr var han omutlig. Jag blev lite sur och bestämde mig mitt i ilskan för att baka själv när jag kom hem istället, vad än klockan var. Klockan halv ett var jag som sagt hemma, trött, inte helt glasklar i huvudet och framför allt inte taggad på något jävla bak. Det är då jag möts av en lapp i hallen, den löd som följer; "Malin, det står en kladdkaka i köket och en morotskaka i kylen där nere". Jag vet inte om det var alkoholen som gjorde det men jag fick en tår i ögat. Sa jag att jag har världens bästa bror?

Näst sista dagen på jobbet. No more papercuts, bläckstänk eller långa åtta till fem dagar och fan vad jag kommer att sakna det. Eller åtmistone lite. Om några timmar är det dags för avskedsferre på en båt med mig och alla 40-plusare, det ska bli spännande. Jag såg ett paket idag på jobbet och jag ber till Gud att detta paket inte är till mig. Jag hatar paket. I alla fall själva paketöppningen. Ni vet hur man måste se sådär övertaggat glad ut och le så mycket att mungiporna får träningsvärk. Hur man måste säga saker som "Åh tack! Den var verkligen jättefin, verkligen! Åh ja, precis vad jag behövde.. tack så jättejättemycket!". Det spelar ingen roll hur glad jag än blir, jag får prestationsångest av bara tanken.

Jag har blivit en svag människa, en människa som jag fördömt och klankat ner på, en människa som jag verkligen inte vill vara. Vissa personer är alltid sjuka, känsliga och svaga brukar jag kalla dem. Själv är jag aldrig sjuk, en obligatorisk förkylning per år, that's it. Eller åtminstone, det var it. Det senaste året har den obligatoriska förkylningen blivit tio och det räcker inte ens med en hand för att räkna alla fall av magsjuka. Va fan är det som har hänt!? Har mitt imunförsvar gått i strejk och vad ska jag i så fall göra för att lösa konflikten? För inte ens tre veckor sedan kom jag hem från Bulgarien med trasig mage och jag hinner inte mer än återhämta mig innan jag sitter här igen men huvudet i en hink. Otur, svaghet eller ett allvarligt fel? Jag undrar.

Mitt golv är täckt av flyttkartonger och på lördag går lasset. Jag flyttar dock inte ner förrän nästa torsdag, ganska precis en vecka alltså. Jag lever fortfarande i förnekelse och fattar ingenting, det blir ett intressant uppvaknande.

Brett Dennen - Ain't no reason

Det är sjukt. Jag hade lagt ner alla förhoppningar, accepterat och blivit vän med tanken på ännu en höst i Umeå. Just därför, just precis därför, händer det. Jag var inte ens nervös för jag var så säker, så jävla säker. Jag ringde, undrade vilken reservplats jag var på och fick beskedet att jag kom in. Imorgon när jag öppnar brevet kommer det att stå ANTAGEN, antagen, antagen antagen. Det är sjukt, det är bara så otroligt sjukt. Jag har redan fått diverse grattis men själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Om mindre än tre veckor ska jag alltså ha tagit mitt pick och pack och flyttat till Sundsvall där jag inte känner en kotte. Innan dess ska jag ha sagt upp mig från två jobb, fixat lägenhet, köpt möbler, packat alla grejer och massa annat som jag inte ens hunnit tänka på. Jag ska lämna familj, vänner och basket för ett liv i ensamhet, typ i alla fall. Ibland svänger det snabbt, så snabbt att man inte hinner med själv. Hur nervös jag än är och hur många gånger jag än dör inombords innan detta är över så känns det ändå lite spännande. Ny stad, nytt liv. Jag vill minnas att jag bad om det för bara några dagar sedan. Det blir som det blir. Ni kan räkna med att jag är tillbaka till jul, det gör jag.

Veronica Maggio - Havanna Mamma

Jag har en bild på Mickan på min blogg. Nu sitter vi här på Arlanda och kollar igenom min blogg. Mickan observerar bilden på henne och utbritster "jag ser ut som en hare!", personligen tycker jag att det är en fantastisk bild men det är ju inte första gången meningar går isär. Så vi har satt upp ett mål för våran resa, som nu närmar sig med stormsteg- bara fina bilder. Vi har många andra mål för resan men dom orkar vi inte rabbla nu. 
    Vi började resandet tidigt, 6.00 anlände vi till Umeå flygplats och har nu spenderat närmare fem timmar på Arlanda, bara five to go. Trots diverse trötthetstecken har vi ganska roligt. Vi har chillat lite med Snook, stött på en gammal bekant från Norge och gått Arlanda-runt. Följande timmar ska vi spendera med lite shopping av solskyddsfaktor, tidningar och andra förnödenheter. Sedan bär det alltså av mot en vecka i solen. Det känns som att många varit skeptiska till våran destination men vi är inte oroliga. Ett uttalat mål är faktiskt att komma hem med både armar och ben i behåll. Håll tummarna för att vi lyckas.

Slutligen vill vi önska alla där hemma en trevlig vecka för det ska vi ha!
довиждане

Snook - Mr Cool

Helt allvarligt så vet jag inte om jag kan bo kvar i den här stan. Man kan allt, känner allt och alla och bara blablablaa. Folk är sura utan anledning i brist på annat och hur man än agerar blir det fel. Det gnatas och det tjatas och det blablablaaa. Det må vara likadant överallt men jag pallar inte skiten. Om det är något- säg det! Skippa snacket bakom ryggen, var ärlig, rak, stark och allt du påstår dig vara. Du får säga vad du vill, jag må bli sur men jag kommer ändå att respektera dig mer än jag gör nu.

Music by Em - far away from here

Med fraserna "det är sommar" och "man lever bara en gång" trotsade jag igår både jobb, träning och regn för en kväll ute. Imorse när klockan ringde var den spontana tanken- aldrig mer. Det känns såhär i efterhand lite väl optimistiskt att tro att denna dag skulle flyta på smärtfritt. Jag sitter i skrivande stund med en kaffe i handen (observera att jag inte dricker kaffe) och försöker att hålla mina röda ögon öppna. Det går sådär. Så frågan är ju om det var värt det? Det kunde ha varit men nu blev det inte så. Tröttheten tog överhand och humöret följde med vilket resulterade i att jag för första gången (förmodligen) någonsin kastade handduken först av alla. Vilket dock inte känns som någon tröst just nu. Trots denna miserabla morgon blir jag inte förvånad om det där "aldrig mer" har suddats ut till nästa vecka och jag befinner mig i exakt samma sits igen. För som sagt, man lever ju bara en gång.

The Who - Love reign over me

Vad gör jag på mitt jobb egentligen? Försöker lista ut om svetsflänsar, blocknycklar och rörklammrar klassificeras som verktyg eller inte. Får frågor om fläktkåpor och elinstallationer där jag inte ens uppfattar frågan. Det känns inte som mitt forum. Så jag hade hoppats, verkligen hoppats på Sundsvall även om det kändes lika läskigt som att hoppa utför ett stup. Men jag hade tagit klivet. Jag är reserv nummer nio (ironiskt nog mitt lyckonummer för den som tror på sånt) och ynka 13 stycken ur min urvalsgrupp får äran. Chansen att jag kommer in är med andra ord inte direkt överhängande. Så då är frågan vad jag gör till hösten istället. Fortsätter min karriär inom teknikinstallationsbranchen eller vidgar mina vyer? Även om valet låter enkelt är det i verkligheten så mycket svårare än så. Och det där med val har aldrig varit min cup of tea.

Jag tycker att det är intressant men samtidigt skrämmande hur helt, tillsynes normalt fungerande människor plötsligt kan tappa vett och sans. Jag har slutat att bli förvånad och att du blir sur var inte mer än väntat men jag säger åtminstone vad jag tycker, vad i princip alla tycker, men ingen vågar säga.


Thriving Ivory - Angels on the moon, tack Maja!

Lev och må.

Under den senaste månaden har flera personer påpekat flera gånger hur mycket dom känner igen mig, personer som jag aldrig sett förut. Inte så konstigt kan kanske tyckas men det kommer mera. Igår på stan hälsar en kille på mig från andra sidan gatan, samma sak där, jag har inte sett människan i hela mitt liv. Jag blev aningen ställd, tittade åt ett annat håll och låtsades att det regnade. Killen i fråga vänder sig dock om ungefär 10 gånger och tittar frågande på mig, förmodligen med tanken att jag måste vara helt störd eftersom att han uppenbarligen ansåg att vi kände varandra. Det var lite jobbigt. Senast jag var ute kom en känd boxare fram till mig efter att ha stirrat på mig halva kvällen och han är inte glad. Han undrade med en höst anklagande ton om jag hade varit på ett annat uteställe tidigare under vecka för det var nämligen en tjej som såg ut precis som mig som hade sparkat honom på smalbenet och han hade fortfarande ont, väldigt ont. Sa jag att han var boxare och inte glad? Med skakande ben och darrande läpp lyckades jag efter många om och men försäkra honom om att det inte var jag. Han lämnade mig med orden "tur för dig". Det var lite läskigt. Efter dessa incidenter är det bara att konstatera att jag har en livs levande dubbelgångare i stan. En dubbelgångare som dessutom verkar vara av den agressiva sorten och hon lämnar mig to kleen up her mess, inte speciellt schysst tycker jag. Dessutom har jag fått höra att jag är lik Harald Lückners dotter, kändispoäng på den kanske?

Jag vet på riktigt inte vad som hände igår. Kvällen började väldigt lugnt och stillsamt med ost, kex & vin med mina kära basketvänner. Av sympatiskäl följde dom sedan med mig på TC eftersom min ålder inte tillät annat. Jag uppmärksammade rätt fort att dom var obekväma med situationen då snittåldern låg någonstans 5 år under deras så jag skickade iväg dom och lämnade mig själv ensam åt mitt öde. Jag minglade runt mellan stolar och bord, trängdes på dansgolv och hade väl som vanligt rätt trevligt. När min bror sedan ringde och gav mig en liverapport från Red Hot Chili Peppers på Roskilde valde jag att lämna stället för att kunna ta del av stämningen på bästa sätt. Det ska ju dock sägas att ljudkvalitén från Danmark inte var den bästa men jag lyckades i alla fall uppfatta refrängen på Snow mellan alla skrik (stabil sånginsats från min bror med vänner för övrigt). När jag som bäst nynnar med till Snow vandrande längst Umeås gator stöter jag på min arbetskambrat Maja och det som hände följande timmarna är fan historia. Maja hade just, av outgrundlig anledning, lämnat sin betalda mat utan att ens ta en tugga så vi gjorde ett nytt försök på Max. På grund av trötthet eller möjligen alkoholintaget (man får tro vad man vill) orkade Maja inte stå i kö utan använde istället en stol som transportmedel genom kön medan jag i min tur prutade på maten för att bli av med mina småpengar. Att jag lyckades är fortfarande ett mysterium. Om man hade samma övertalningsförmåga utan en för hög promillehalt i blodet skulle man komma långt här i livet, riktigt långt. Vi spenderade två timmar på Max. Armbrytning och ett never ending snack om bisexualitet (nu har jag fått det svart på vitt, seriöst, 60-70 % inom svenska damfotboll är bisexuella, fråga Maja, hon vet) med två mer än intresserade herrar vid bordet bredvid gjorde att vi lämnade stället sist av alla. Efter en krävande promenad till Haga i både regn och rusk kom vi på att vi skulle på efterfest så vi tog en ännu mer krävande promenad tillbaka igen. Klockan 5.30 efter en halvdöd efterfest med kuddkrig som klimax avslutade vi kvällen, satte oss i taxin med destination hem och sängen. Jag vet på riktigt inte vad som hände men jävligt trevligt var det.

Dagens låt: The Killers - Read my mind

- Du är en såndär textlyssnare va? 
- Svar Ja.

It took me all of the year
To put the poison pill to your ear
But now I stand on honest ground, on honest ground
You want to fight for this love
But honey you cannot wrestle a dove
So baby it's clear

You want to jump and dance
But you sat on your hands
And lost your only chance
Go back to your hometown
Get your feet on the ground
And stop floating around

I find a fatal flaw
In the logic of love
And go out of my head
You love a sinking stone
That'll never elope
So get used to used to the lonesome
Girl, you must atone some
Don't leave me no phone number there