playcold

Alohol har, som alla vet, olika påverkan på folk. Att man blir fett emotional är ingen nyhet heller. Vissa blir aggressiva och andra gråter floder över ingenting. Jag skrattar. Trevligt kan tyckas och visst är det så, till en viss gräns. När man sitter och flabbar oavbrutet åt gud vet vad en halv kväll är det kanske inte lika charmigt längre. Det är dock en fylle-egenskap jag kan leva, men mina nya är oacceptabel. Jag har blivit kriminell. Igår kom jag hem med mikrofon i väskan, en mikrofon som jag stulit. Okej om jag snodde värda grejer som jag faktiskt vill ha men en mikrofon, va fan!? Jag funderar på hur jag på ett smidigt sätt ska lämna tillbaka den, det kan bli svårt.

Jag skulle göra en snabb summering för de stackare som missade gårkvällen och det lät ungefär såhär: "Vi hade fest här och det kom rätt mycket folk, massa faddrar och så. Jag blev dyngfull och hade ett deeptalk med Kim som resulterade i tårar på toaletten med Frida. Efter förfesten gick vi på Olles och Elsa snodde två kepsar, och jag en mikrofon. Sedan sjöng vi kareoke med Bengt Dahlqvist från Skilda världar och efter det hamnade Frida i fetbråk på Kebabcity, medan jag stod och tjafsade utanför. Simon sprang iväg förr att hitta idioten på Kebabcity för att sedan döda honom. Till sist gick vi i alla fall hem, arga, ledsna, trötta eller bara fulla."
Det är i Sundsvall det händer.

Nåväl, söndag är en dag för nystart. Ny vecka och nya möjligheter, typ så. Det nya, bättre livet börjar liksom alltid på en måndag för att sedan fallera på tisdag. Men det är fint att man försöker. Igår sa någon till mig att ingenting som är värt att ha i livet är lätt att få, så jävla klyschigt men också så jävla sant. Så med det i tanken välkomnar jag en ny vecka och första dagen i resten av mitt liv.

Tack och hej.

Jag trodde inte att den här dagen skulle komma. Dagen då jag känner mig tråkig. "Bäst på fest" och "jag är inte den som bangar" brukar vara två av mina motton, typ. Mina klasskambrater är ute onsdag, fredag och lördag. Jag nöjer mig med lördag. Jag kommer med bortförklaringar som att jag inte hinner, måste plugga, tvätta, städa, pilla mig i naven, what ever. Faktum är att jag är tråkig. Jag vill inte vara sliten, jag vill kunna träna, gå upp tidigt, njuta och få ut så mycket som möjligt av dagen. Inte vara sliten. Någon kanske skulle kalla min sund och andra skulle förfäras över det faktum att jag ser det som lamt att gå ut en gång i veckan. Men i den värld jag lever nu är det just lamt, torrt och oacceptabelt, skrämmande or not.

Jag är för trött för att skriva något fyndigt, intressant eller ens vettigt. Ändå känner jag att jag måste klämma ur mig något, en "skitnödig grej" som man hade sagt på journalistspråk. För det är sådant jag har sysslat med de senaste veckorna, journalisttermer, begrepp, regler och lagar, samt en jävla massa historia. Frågan mig när radion hade sin guldålder, eller när Sverige fick två tv-kanaler och jag kommer att börja rabbla årtal tills ni ber mig att hålla käften.
    Jag har aldrig pluggat så mycket som den senaste veckan, twentyfourseven har fått en ny innebörd. Sedan tentan var ur världen har alkoholen flödat och sömnen uteblivit. Min hjärna är trött. Ett ihopskrumpet russin känns som en bra beskrivning på min dess tillstånd just nu.

Och på tal om det här med journalisttermer, skjut mig den dagen jag använder förkortningar som "rubbe" (rubrik), "mellis" (mellanrubrik) eller "macka" (ett halvt A4). "Jag skulle vilja ha en liten mellis här", på riktigt, skjut mig.

Helgen hemma har verkligen varit fullproppad. Inte en lugn stund. Men äntligen: The Perishers, och det var precis så bra som jag hade förväntat mig och typ dubbelt till. Nu trycker jag på off-knappen och låter den utbrända hjärnan vila, åtminstone i några timmar, innan jag imorgon, återigen tar mig an böckerna. Over and out.

Jag kan inte sova trots att jag gick i skolan från 8.15-17.00 idag. Därför kommer här en utvärdering av läget.
    Det känns som att jag lever i symbios med böckerna just nu. Innan kursen startade tjatade lärarna om att vi skulle sova med boken Massmedier under huvudkudden. De kallar den för bibel, jag associerar den visserligen med helvete men bibel.. nåja. Den är tjock, rosa och proppad med fakta. Och ja, även om den inte ligger under kudden så ligger den på nattduksbordet och skänker ångest morgon som kväll. Om en vecka är det tenta och jag ska klara den. Jag kommer att klara den. Och sedan, sedan ska jag hem och bara njuta. 

För övrigt tycker jag att det är svagt att ingen har masat sig hit än. Jag menar, Sundsvall som den motrolpol den är, vad väntar ni på? Det är mycket snack och lite hockey från många håll nu, skärpning! 

Enda fördelen med att ha mycket plugg är att man tar tag i allt annat tråkigt innan, allt för att slippa plugga. Det har resulterat i att jag har städat, diskat och skruvat fast mina nya sängben. Det vill säga, jag har varit oerhört produktiv, fast inte på det sätt som jag borde.

Ikväll ska jag ha fest i mitt lilla förråd (ja, området jag bor på heter faktiskt så). Alla är välkomna, speciellt mina Umeåvänner, pallra er hit!

David Guetta - Time

Jag saknar Umeå i mängder och skulle så hemskt himla jättegärna åka (man får inte säga "fara" här) hem i helgen men allt plugg hindrar mig. Jag trodde inte att det skulle vara så illa men det är det verkligen, jag är överöst och snart drunknar jag.

Vi förlorade matchen. Jag hade inte tänkt att säga det med vi spelade mot 92:or, 92:or!! Jag skäms i själen. Till mitt försvar så gjorde jag 1/3 av poängen, men jag borde ha gjort 20 till, 92:or damn it. Frågan är verkligen om jag kan fortsätta efter detta. 

För att sammanfatta läget med tre ord: trötthet, panikstress och hemlägtan.

Ibland händer det ju att man vaknar upp och inser att man gjort ett misstag. Inte nödvändigtvis så att man släpat hem något att skämmas över, men med dunkande huvud och dålig andedräkt känns kvällens val inte alltid lika klockrena.
   I ett sådant läge, när man bara vill bli av med personen, lägga kudden över huvudet och somna om, kan det vara smidigt att ha en bortförklaring. Speciellt om klockan är 8.00 på morgonen. Om du som jag inte känner att något av Frondas råd I "Gå härifrån" skulle köpas av motparten kommer här ett tips:

1) Ta upp mobilen lite diskret och ring en singal till en morgonpigg kompis/någon som vaknar ändå och vänta på att personen ringer upp.
2) Agera förvånad (om du vill späda på det kan du säga något i stil med "oj, vem ringer såhär tidigt?")
3) När din kompis, kanske lite irriterad över den tidiga timmen, frågar vad du vill igonerar du henne/honom och kör en monolog. Det kan låta något i stil med: "Oj, skulle vi träffas klockan nio? Det hade jag helt glömt bort! Men jag kommer på en gång, tjing!". Sedan lägger du på. Din kompis må tycka att du är helt knäpp men det är det värt.
4) Nu är det värsta det över, med största sannolikhet fattar motparten vinken och hoppar upp ur sängen lika snabbt som du.
5) Ta ett snabbt farväl (lämna inget nummer), gå ett varv runt huset och gå sedan tillbaka och lägg dig, Själv i sängen.

Jag kommer hem efter sista natten med gänget. Klockan är mycket och jag smyger för att inte väcka någon. Jag är hungrig, så jag rostar en macka. Lite för länge tycker brandvarnaren som börjar tjuta för full hals. Jag börjar hoppa och flaxa febrilt med armarna för att tysta det som har kapacitet att väcka hela kvarteret, det fungerar inte. Jag letar i panik efter något att vifta med men allt jag hittar är en disktrasa. Disktrasan är blöt men jag tar ingen notis om detta utan fortsätter mitt ihärdiga flaxande tills det till slut, äntligen blir tyst. Till vilken nytta undrar jag såhär i efterhand, huset är väckt och det är blött i hela köket. Jag lämnar kaoset och går och lägger mig.

Av någon anledning tar Antonia och Frida tag i mina trosor. Jag har skickat i princip alla mina kläder till Sundsvall och har därför ett par Bridget Jones-liknande hipsters kvällen till ära. Jag har inte tänkt att ligga ikväll. De gör narr av mina trosor. Jag blir sårad men har som sagt inte tänkt att ligga. Lite senare träffar jag en kille, han är söt och vi far på efterfest. Plötsligt hör jag Frida och Antonias skratt i bakhuvudet och det slår mig lika hårt som med ett brännbollsträ, det är nog bäst att jag går hem.

Och jag saknar redan de jag nyss har sagt farväl till trots att jag vet att jag kommer att se dem snart igen. Hur ska jag klara mig utan Er!?