playcold

Update: I samma sekund som jag publicerar förra inlägget kommer Christian. Han vill låna en linjal. Jag lånar ut den, som ett sista farväl av vår vänskap.

Christian är min klasskamrat och tillika granne. Han brukar komma till mig när han vill låna något. Det kan vara allt från DVD-spelare till eltejp. Särskilt populärt är dock toalettpapper och dammsugare. Jag ställer självklart alltid upp eftersom att jag har betraktat Christian som min vän.
   Men nu har situationen förändrats drastiskt. I lördags fyllde jag år (om någon nu hade missat det) så jag blev tvingad till att ha en uppstyrd fest även denna lördag. Christian är inte den som bangar på fest. Under förra terminen var han ute cirka tre gånger i veckan och svepte i snitt 25-30 öl (hur många av dessa han har köpt själv är dock oklart), enligt två anonyma källor i hans närmaste bekantskapskrets. Med andra ord var han ett säkert kort på gästlistan. Men som kommer det hårda slaget, Christian tänker inte komma på min födelsedagsfest.

Jag blir såklart sårad. I ett desperat försök att få honom att ta sitt förnuft till fånga hotar jag med att dra in alla lån för all framtid. Christian själv förstår att en sådan situation skulle vara ohållbar och gör via sitt blogg ett lamt försök att få mig att mjukna. Han meddelar att han kanske kan tänka sig att "dyka upp vid 22-tiden för att mingla lite, och sen sticka hem till tvättmaskinen" och undrar om det är okej med mig. Nej, det är inte okej! Alla förstår ju att detta enbart är för att han ska ha få tillgång till dammsugare och toalettpapper när det krisar.

Det värsta av allt är anledningen till att han inte kommer: han ska tvätta. Vilket är för bisarrt för att vara sant, vem tvättar 23-02 en lördag kväll? Så Christian: om du tänkte sova något annat än skavfötter på lördag, säg det, för då skulle jag förstå. Annars verkar det som att det är vår vänskap Christian spolar ner i toaletten, istället för mitt toalettpapper.

Här om dagen pallrade jag mig äntligen iväg på en av mina favoritsporter - badminton. Som jag hade sett fram emot denna stund. Halvvägs in i passet, mitt under pågående rundbadminton-turnering (där jag för övrigt ligger väldigt bra till), börjar min mobil att ringa och slutar aldrig. Efter tre missade samtal tar jag time-out för att kolla att ingen har dött. Det visar sig att det enda som har dött är Chrilles DVD och därför vill han låna min, vilket han självklart får. Jag säger dock att det kan ta ett tag innan jag är hemma, men att jag kommer förbi med den sedan. Det går 45 minuter till och vi började avrunda spelandet när det ringer igen, denna gång är det Linus:

 - Var är du?? (klart irriterad) 
 - Jag är kvar på badmintonen, men jag är på väg hem nu..
 -  Ja, men bra! Vi har ju väntat på dig i en timme!! (om möjligt ännu mer irriterad)
 - Men.. det är väl inte mitt fel? stammar jag fram, nästan rädd för Linus plötsliga aggressivitet.
 - Ja, jag vet inte. Någons fel är det ju i alla fall. 
 - ... i sånna fall tycker jag att vi skyller på Christian, säger jag med pulserade tårkanaler innan Linus slänger på luren.

Jag skyndar hem, hämtar DVD-spelaren och kilar över till Chrille där ett gammalt Scrubs-avsnitt rullar i bakgrunden. Men när jag kommer är det inte, som man kanske hade trott, glada miner jag möts av, nej snarare tvärtom. Det muttras om att det är för sent, att det inte längre är någon idé och så vidare. När jag frågar om jag ska ta med mig DVD:n hem igen tar Linus återigen ton:

 - Nej, nu har du förstört Scrubs-avsnittet också, så det är ju ingen idé att se det längre.

Ja, så kan det gå när man försöker vara snäll.

 (Och om någon känner sig förtalad av detta eller inlägg eller tänker använda PUL-lagen mot mig, let me know)

När jag kom tillbaka till Sundsvall möttes jag av ett tomt kylskåp. Det enda det hade att bjuda på var ett paket Lätta och en gammal potatissallad. Därför var en prommenad till ICA i Nacksta oerhört välbehövligt. Två timmar och fyra ICA-kassar senare stupar jag in i lägenheten. Dagens handling var årets jobbigaste, och jag tänker inte göra om det. Det som svider mest är dock att jag var tvungen att svälja all stolthet och ta bärhjälp av Chrille, vilket inte alls känns okej, men annars hade vi inte varit hemma än.

Idag mår jag som jag förtjänar och hundra gånger värre. Fyra timmar i buss väntar och det är tur att det finns spypåsar. Vi hade ju kul i alla fall.

Det är dags för Sundsvall igen, det är verkligen... dags.

Happ, nu börjar grattis-hälsningarna hagla. Jag citerar: "Grattis på födelsedagen min vän! Jisses vad gammal du är nu! Jag hoppas att jag var först med att gratta? :) puss och kram". Ja Elsa, du var först. Tack för gratulationen och tack för att du påminner mig om min ålder. I skrivande stund kommer sms nummer två. Jag citerar återigen: "Malin din jävla gammnucka, du sover säkert nu, since you're so old, men ändå GRATTIS på 22 ÅRS. Det gjorde du bra ;) ses imorgon mate!". Nummer tre i ordningen: "fy fan 22 vilket trist ålder. förlåt med det e det.. men grattis för all del!!" Som ni ser, officiellt fucking old! Ska det inte vara roligt att fylla år?

Imorgon blir jag officiellt gammal, 22 jävla år gammal. Jag vet inte hur det gick till, sedan när är "på spåret" veckans höjdpunkt och sedan när är graviditet, samboskap och förlovning etta på dagordningen? Jag förstår inte, och jag trivs inte med läget. Jag är liksom inte riktigt där än. Jag dricker inte kaffe, jag kan inte sticka och jag har framför allt inga cravings efter någon unge.. än.

Imorgon alltså. Jag har svårt att se att det skulle vara något att fira. Tur att jag har två liter vin och några få kompisar som fortfarande kan dansa natten lång i ungdomens tecken. För trots att siffrorna påminner mig om att jag borde börja acklimatisera mig till vuxenvärlden tänker jag inte sitta hemma med mina nystickade tjocksockar och en kopp kaffe framför "på spåret" varje fredag.

Huvudvärk, illamående, en stukad tå, tappad röst och oklara minnen för gårdagskvällen.. välkommen till 2008.

Det här är den första lördagen som jag är hemma sedan jag vet inte när. Det har inte gått en helg under hösten då jag inte har svängt mina lurviga på krogen, knappast under sommaren heller. För min egen skull tror jag att det är bra att jag inte kommer ihåg min senaste vita vecka, även om minnesförlusten vittnar om att det var ett bra tag sedan. Bara för att denna helg har varit vit betyder det dessvärre inte att veckan har varit det. I onsdags var det givetvis klackarna i taket och på måndag vore det en dödssynd att inte skåla i champange. Mitt nyårslöfte? En vit vecka kanske vore på sin plats.  

Jag har skrapat tio trisslotter under julhelgen och inte vunnit ett öre. Medan alla omkring mig har kammat hem, åtminstone en hundralapp, sitter jag kvar med endast skraprester och en krona på sin höjd. Detta hade väl varit okej om jag ändå hade haft tur i kärlek, men my ass, sådant existerar ju inte.  Ordspråk som aldrig stämmer trivs jag verkligen inte med. Och bitter är jag inte heller.

Haha. Jag hade glömt bort att Umeå faktiskt också kan bjuda på drama. Jag ångrar inte en sekund att jag flyttade härifrån, även om de bästa finns här och det kan vara kul ibland. Lite för mycket "oros" (ni vet). Fyllebloggen kan komma att bli ett återkommande tema med tanke på den tristess som väntar i höst.

Nu sover vi i ett dygn, minst.

... I don't worry cause everything gonna be alright.

Nu kommer jag hem. Hejdå Sundsvall.

Jag är less på att få vara glad i en dag innan någon förstör allt. Jag är less på tjejiga bråk, och framför allt är jag less på killar. Suprise suprise. Dessutom är jag förkyld och Sundsvall är kallt. Just därför känner jag mig berättigad att gråta ut i ett blogginlägg.

Jag längtar hem.

Till er som jag alltid tänker på men aldrig ringer: jag har inte glömt bort er. Felicia, Frida x2, Erica och Maja framför allt. Och till er som jag ringer, men alldeles för sällan, jag tycker om er också.

Sådär, nu var hjärtat lättat.

Fyllebloggar är ju alltid trevligt. Jag har fortfarande inte orkat städa upp efter gårdagens fylleslag. Och jag sätter alla mina pengar på att det blir värre ikväll.

Cheers!

Allt är klart och jag är full. För att inte tala om Christian. Han började kvällen med att spy på Martins golv och nu har han fortsatt med att slå sönder två glas som ligger i skärvor på mitt golv. Skärvor som har resulterat i att min hand blöder (ja, poängen med detta inlägg är att hänga ut Chris) och det gör fan ont. Dessutom har jag skapat mer intriger än någonsin tidigare, starkt jobbat. Imorgon fortsätter jag mer fler, so long.