playcold

Gud är en udda filur. Han/Hon/Den/Det njuter av att förvirra mig. Skadeglad och jävlig men visst, säkert godhjärtad innerst inne. Idag skickade Gud ett fint tecken på sin existens till mig, "tack" sa jag, "haha" sa Gud och tog genast tillbaka allt det fina.. schysst.
   Skämt och sido så tror jag inte sådär jättemycket på Gud, jag försöker mer att tro på ödet. Man behöver inte bekymmra sig så mycket om det finns en mening med allt. Bekymmrar mig gör jag dock mest hela tiden och mening finns det nog knappast med Allt så jag är kanske inte en så trogen anhängare trots allt. Egentligen handlar väl ödet och Gud om samma sak, båda är ett sätt att hitta mening där det typ inte finns någon och ett försök till att känna sig trygg. Jag önskar verkligen att jag var troende, no worries liksom, Gud har en plan. Då skulle man kunna luta sig tillbaka i vetskap om att Gud grejar det. Onekligen ett enkelt liv.  

Med åtta dagar kvar åkte den omtalade resan på ett bakslag. Den förväntade kvartetten blev plötsligt en trio, riktigt trist men the show must go on. Och treor gillar vi ju.