playcold

Klockan 11.11 (I always catch the clock, it's 11.11 and now you want to talk) imorse fick jag ett anonymt krav om att jag ska blogga så tja, varför inte. Faktum är att jag inte har haft många lediga sekunder de senast dagarna. Har det inte varit skola så har det varit jobb. Just nu är jag i full färd med att ringa runt till alla Allsvenska fotbollstränare. Vilket tar både tid och energi, jag menar, namn som Roland Nilsson och Håkan Mild kan väl få (nästan) vem som helst att börja skaka. Och alla är ju inte trevligast i Sverige heller. Det verkar som att de flesta fotbollsklubbar har tillsatt trötta gubbar på tränarpositionen eller så blir man väl trött av jobbet, vem vet. 

Anyhow, anyway, jag har absolut inget vettigt att förmedla till omvärlden.

Så för gammla goda (?) tiders skull: Something Corporate - Konstantine

Jag vet inte vad som hände. Men en timme efter förra blogginlägget var läget som förbytt och det dansades nästan på borden i min lägenhet. Bildbesvis kommer.

Ikväll tänkte jag vara hemma. Sova ordentligt inför 12-timmars jobb imorgon liksom. Men när väggarna dunkar för att grannarna har fest är det svårt. Kanske lika bra att jag joinar festen istället.

Om det är såhär det ska vara i vår vill jag dö. Christian ligger med en vinflaska i min säng, hatar oss, Sundsvall och är livet i allmänhet. Elsa försöker styra lekar. Linus springer upp och ner, hit och dit och skriker som ett barn. Nisse sitter med sin lila tröja, himlar med ögonen och är.. Nisse. Isabel fångar det andra barnet i sällskapets (Frida) uppmärksamhet genom ett trolleritrick. Och jag, jag vill som sagt bara dö.

... this is me. Tack David.

Jag hatar att ringa till telias kundtjänst. Man måste liksom prata med en jävla telefonsvarare. "Vad gäller ditt ärende?" "Okej, ditt ärende gäller en faktura, vad har du för telefonnummer?" så sitter man där och svarar på frågor från en inspelad röst, det är sällan jag känner mig så idiotisk.

Jag säger det igen, Sveriges bästa låt genom alla tider: Kent - Utan dina andetag

Igår var en bättre dag än dagen innan och idag är en ännu bättre dag än igår. Vi klättrar uppåt alltså, Mange are you with me? Det trots att Ingemar grillar oss med polisjournalistik och ingresser tills både fingrar och hjärna brinner. Och jag går i Martins fotspår och ligger mig till framgång.. eller hur var det nu?

Det finns hopp i alla fall, jag hittade svaret på frågan och känner mig för stunden så jävla bra, trala trala trala.

Och så en idolbild, eftersom att handboll äntligen är lite kul igen.

Hela min framtid hänger på att jag kommer på namnet på en känd sportjournalist från Åsele. Jag har googlat i timmar och jag hittar ingen. Vem fan kommer från Åsele, vem?? Jävla skit.

Jävla skit. Jag är världens fegaste människa. Jag vågar bara göra saker när jag är full eller för att bevisa att någon har fel om mig. Vilket ger mig två alternativ: antigen blir jag alkolist eller så behöver jag en ständig följeslagare som utmanar mig att göra saker jag verkligen inte vill. Jävla skit. Fega människor kommer ingenstans i livet. Och man blir framför allt ingen journalist. Ååh.

Folk (Linus) klagar på att jag bloggar för dåligt. Det kan bero på att när jag inte studiecirklar spenderar jag min tid på på Helex. Bodycombat är min nya passion och jag är fullt kapabel att utföra en hoppkick nästa gång Christian försöker sig på ett polisgrepp.

Nu tänker jag:

a) sova
b) se nya avsnittet av grey's anatomy
c) plugga
d) inget av ovanstående alternativ är korrekt

Update: I samma sekund som jag publicerar förra inlägget kommer Christian. Han vill låna en linjal. Jag lånar ut den, som ett sista farväl av vår vänskap.

Christian är min klasskamrat och tillika granne. Han brukar komma till mig när han vill låna något. Det kan vara allt från DVD-spelare till eltejp. Särskilt populärt är dock toalettpapper och dammsugare. Jag ställer självklart alltid upp eftersom att jag har betraktat Christian som min vän.
   Men nu har situationen förändrats drastiskt. I lördags fyllde jag år (om någon nu hade missat det) så jag blev tvingad till att ha en uppstyrd fest även denna lördag. Christian är inte den som bangar på fest. Under förra terminen var han ute cirka tre gånger i veckan och svepte i snitt 25-30 öl (hur många av dessa han har köpt själv är dock oklart), enligt två anonyma källor i hans närmaste bekantskapskrets. Med andra ord var han ett säkert kort på gästlistan. Men som kommer det hårda slaget, Christian tänker inte komma på min födelsedagsfest.

Jag blir såklart sårad. I ett desperat försök att få honom att ta sitt förnuft till fånga hotar jag med att dra in alla lån för all framtid. Christian själv förstår att en sådan situation skulle vara ohållbar och gör via sitt blogg ett lamt försök att få mig att mjukna. Han meddelar att han kanske kan tänka sig att "dyka upp vid 22-tiden för att mingla lite, och sen sticka hem till tvättmaskinen" och undrar om det är okej med mig. Nej, det är inte okej! Alla förstår ju att detta enbart är för att han ska ha få tillgång till dammsugare och toalettpapper när det krisar.

Det värsta av allt är anledningen till att han inte kommer: han ska tvätta. Vilket är för bisarrt för att vara sant, vem tvättar 23-02 en lördag kväll? Så Christian: om du tänkte sova något annat än skavfötter på lördag, säg det, för då skulle jag förstå. Annars verkar det som att det är vår vänskap Christian spolar ner i toaletten, istället för mitt toalettpapper.

Här om dagen pallrade jag mig äntligen iväg på en av mina favoritsporter - badminton. Som jag hade sett fram emot denna stund. Halvvägs in i passet, mitt under pågående rundbadminton-turnering (där jag för övrigt ligger väldigt bra till), börjar min mobil att ringa och slutar aldrig. Efter tre missade samtal tar jag time-out för att kolla att ingen har dött. Det visar sig att det enda som har dött är Chrilles DVD och därför vill han låna min, vilket han självklart får. Jag säger dock att det kan ta ett tag innan jag är hemma, men att jag kommer förbi med den sedan. Det går 45 minuter till och vi började avrunda spelandet när det ringer igen, denna gång är det Linus:

 - Var är du?? (klart irriterad) 
 - Jag är kvar på badmintonen, men jag är på väg hem nu..
 -  Ja, men bra! Vi har ju väntat på dig i en timme!! (om möjligt ännu mer irriterad)
 - Men.. det är väl inte mitt fel? stammar jag fram, nästan rädd för Linus plötsliga aggressivitet.
 - Ja, jag vet inte. Någons fel är det ju i alla fall. 
 - ... i sånna fall tycker jag att vi skyller på Christian, säger jag med pulserade tårkanaler innan Linus slänger på luren.

Jag skyndar hem, hämtar DVD-spelaren och kilar över till Chrille där ett gammalt Scrubs-avsnitt rullar i bakgrunden. Men när jag kommer är det inte, som man kanske hade trott, glada miner jag möts av, nej snarare tvärtom. Det muttras om att det är för sent, att det inte längre är någon idé och så vidare. När jag frågar om jag ska ta med mig DVD:n hem igen tar Linus återigen ton:

 - Nej, nu har du förstört Scrubs-avsnittet också, så det är ju ingen idé att se det längre.

Ja, så kan det gå när man försöker vara snäll.

 (Och om någon känner sig förtalad av detta eller inlägg eller tänker använda PUL-lagen mot mig, let me know)

När jag kom tillbaka till Sundsvall möttes jag av ett tomt kylskåp. Det enda det hade att bjuda på var ett paket Lätta och en gammal potatissallad. Därför var en prommenad till ICA i Nacksta oerhört välbehövligt. Två timmar och fyra ICA-kassar senare stupar jag in i lägenheten. Dagens handling var årets jobbigaste, och jag tänker inte göra om det. Det som svider mest är dock att jag var tvungen att svälja all stolthet och ta bärhjälp av Chrille, vilket inte alls känns okej, men annars hade vi inte varit hemma än.

Idag mår jag som jag förtjänar och hundra gånger värre. Fyra timmar i buss väntar och det är tur att det finns spypåsar. Vi hade ju kul i alla fall.

Det är dags för Sundsvall igen, det är verkligen... dags.

Happ, nu börjar grattis-hälsningarna hagla. Jag citerar: "Grattis på födelsedagen min vän! Jisses vad gammal du är nu! Jag hoppas att jag var först med att gratta? :) puss och kram". Ja Elsa, du var först. Tack för gratulationen och tack för att du påminner mig om min ålder. I skrivande stund kommer sms nummer två. Jag citerar återigen: "Malin din jävla gammnucka, du sover säkert nu, since you're so old, men ändå GRATTIS på 22 ÅRS. Det gjorde du bra ;) ses imorgon mate!". Nummer tre i ordningen: "fy fan 22 vilket trist ålder. förlåt med det e det.. men grattis för all del!!" Som ni ser, officiellt fucking old! Ska det inte vara roligt att fylla år?

Imorgon blir jag officiellt gammal, 22 jävla år gammal. Jag vet inte hur det gick till, sedan när är "på spåret" veckans höjdpunkt och sedan när är graviditet, samboskap och förlovning etta på dagordningen? Jag förstår inte, och jag trivs inte med läget. Jag är liksom inte riktigt där än. Jag dricker inte kaffe, jag kan inte sticka och jag har framför allt inga cravings efter någon unge.. än.

Imorgon alltså. Jag har svårt att se att det skulle vara något att fira. Tur att jag har två liter vin och några få kompisar som fortfarande kan dansa natten lång i ungdomens tecken. För trots att siffrorna påminner mig om att jag borde börja acklimatisera mig till vuxenvärlden tänker jag inte sitta hemma med mina nystickade tjocksockar och en kopp kaffe framför "på spåret" varje fredag.

Huvudvärk, illamående, en stukad tå, tappad röst och oklara minnen för gårdagskvällen.. välkommen till 2008.