playcold

Nu byter jag Umeå mot Göteborg i några dagar, det känns kanon. Intriger, jobb och tråkig vardag får vila ett tag medan jag bara har roligt. Jag ska bara åka tåg i 15 timmar först, 15 timmar sittande.. I say no more. Dessutom vaknade jag med 10 knivar i halsen imorse, resfeber som mamma skulle ha sagt? I don't think so. Men, det som inte dödar härdar så nog ska detta gå bra.

Och Ödet, jag förstår mig verkligen inte på det.

Ha en trevlig helg och Valborg, för det ska jag!

Dagens låt: Snow Patrol - Chasing Cars

Jag tror att jag har skrivit om ödet förut men eftersom att ödet ständigt spelar mig nya spratt så får det väl bli en deja vú för hängivna läsare. Jag vill tro på ödet, det blir så mycket enklare på så sätt, man behöver helt enkelt inte oroa sig lika mycket om man vet att allting är förut bestämt. En alternativ Gud helt enkelt. Tyvärr så tror jag väl varken på Gud eller ödet fullt ut men vissa saker får en verkligen att undra. Vissa saker måste bara ske av en anledning. Utan att säga för mycket så har mitt liv det senaste året kretsat runt en sak och en person. Det hela började för ungefär ett och ett halvt år sen när jag och en kompis hade väldigt lite att göra så vi bestämde oss för att spå varandra (don't get me wrong, jag tror inte på spådomar, speciellt inte utförda av omeriterade kompisar). Vi kom fram till vem min blivande man skulle bli, oseriöshetsfaktorn var hög och eftersom att personen i fråga bokstavligen talat var otänkbar för mig föll det mer eller mindre i glömska. Några månader senare styrde dock ödet (?) in mig på ämnet igen och vi bestämde oss för att, som en kul grej, göra slag i saken. Och jag kan ärligt säga att det förändrade mitt liv, det är så äckligt klyschigt men också så äckligt sant. Att tiden sen dess har varit (och fortfarande är) en känslomässig berg- och dalbanan med kanske mest dalar förändrar inte det faktum att det faktiskt var det bästa som någonsin kunde hända mig. Jag lever på hoppet och jag lever för ödet. Jag har dock tappat räkningen på alla gånger som jag under det senaste året har gjort uppriktiga försökt att strypa mitt eget hopp, fatta att loppet är kört och helt enkelt lägga ner. Det är då ödet (?) har klivit in och på alla det möjliga olika sätt gjort det omöjligt för mig att genomföra mitt mord av hoppet. Det kan hända att jag inte är speciellt svårövertalad och letar tecken som kanske inte finns egentligen men det kan inte hjälpas, det är nånting där ute, ödet (?), som vägrar låta mig ge upp. Så jag låter mig besegras, låter hoppet leva och forsätter att (förhoppningsvis) komma närmare sanningen på om ödet verkligen finns eller inte. Och det är bara du som kan bevisa det.

Trots diverse turer i berg- och dalbanan kan man inte vara annat än glad när det är vår. I just love it. Sen gör det ju inte saken sämre att  jag snart ska spendera nästan en hel vecka i Göteborg med dom bästa, shopping, fest och riktiga åk i berg- och dalbanan.

För övrigt går Apologize på repeat, omöjlig att inte älska.

Om jag inte har insett det innan så har jag verkligen insett det nu, fått det svart på vitt, inristat i pannan, nerkört i halsen- ja ni fattar. Killar och tjejer, så totalt olika. Vi agerar inte lika och framför allt så tänker vi inte lika, om nu killar ens tänker över huvud taget? Det är verkligen en uppriktig fråga och jag är inte säker på svaret (och ja, jag drar alla över en kam). Min tanke är inte att få halva svenska befolkningen mot mig genom att kasta skit och något håll men frustrationen över att en person av det motsatta könet inte kan förstå en sak som är lika självklar för mig som att 1+1 är lika med 2 gör ändå att man undra både en och två gånger hur (eller om) ni tänker? Eller om jag omformulerar mig; hur vi kan tänka så olika? Jag är medveten om att tjejer överanalyser och förmodligen även överreagerar ibland. Men alla fattar väl att ett "hej!" följt av ett "hej." som svar känns som världens största diss? Den där lilla punkten kan förstöra en hel vecka för vilken tjej som helst medan en kille inte ens höjer på ögonbrynet. Jag tror verkligen inte att killar bryter ner varenda mening i en konversation till ord och analyserar exakt allt som tjejer faktiskt gör. Minsta lilla felförmulering kan skapa inbördeskrig, tjejer ältar och sliter sitt hår i förtvivlan om hon inte förstår exakt vad han menar med något. Medan killen förmodligen menar exakt vad han sa, nothing more, nothing less. Jag tror inte heller att killar skapar tävlingar (läs krig) där bara ena parten är medveten om sitt deltagande och där man får poäng genom att vara den som "dissar" flest gånger. Jag förstår att det säkert är en ömsesidig frustration, tjejer kan säga en sak men egentligen mena det motsatta ("javisst, det är okej att du drar ut med killarna ikväll medan jag sitter hemma själv...") och förvänta sig/kräva att killen ska förstå detta. Jag kan även förstå att detta i vissa fall kan skapa förvirring i mäns huvud men att självklara saker som att 1+1 är lika med 2 inte förstås är lika oförlåtligt och oförståligt som att Sverige förlorade kvartfinalen mot Vitryssland i VM, det är i alla fall nånting som alla killar förstår.


Timbaland - Apologize
Linking Park - In the end
Laura Sweden - Release me

Efter regn kommer solsken är onekligen ett motto att leva efter. Efter några tunga veckor har molnen på min himmel skingrats och solen skiner, inte bara bildligt talat. Våren är förhoppningsvis här för att stanna and I love it.

Gårdagen var ungefär lika lång som hela veckan och innehöll mer dramatik än en vecka på Ibiza. Jag inledde med en tidigt morgon och spenderade följande åtta timmar med högskoleprovet. Snacka om att slitas mellan hopp och förtvivlan, ena sekunden känner man sig lika pantat och urholkad som en gammal ekstock för att nästa känna sig som blivande kandidat för nobelpriset. För att fira att det ens genomförts blev det en runda på stan där jag på 15 minuter lyckades länsa mitt konto, nytt rekord. Kvällen fortsatte i firandets tecken och förfesten bjöd på både föredrag, allsång, headbangande, luftgitarr spel och diverse annat. På sedvanligt manér blev det sedan O'learys och kvällen fortskred bekymmersfritt och synnerligen trivsamt. I tron om att det roliga var slut stapplade jag med onda fötter ut i natten efter att lyset tändts och lokalen börjat tömmas. Det är alltid lika osexigt och orutinerat att inte fly innan ljuset bländar en och avslöjar både egna och andras skavanker. Efter att ha samlat kvarvarande styrkor träffade Linda en norsk vän och tack vare min svaghet för norska och diverse lockrop om ett helt lag med fotbollskillar blev det en omväg hem, en ynnest (tack Tobbe trollkarl) för Linda skulle det visa sig. Eftersom att jag inte vill hänga ut någon såhär i offentlighetens ljus låter jag resten av nattens händelser förbli osagda. Men känn er välkomna att låta fantasin flöda.

Nu väntar en kort jobbvecka och sedan långhelg, den stora frågan är dock hur den ska spenderas. Finns ju sätt som skulle vara roligare än andra. Men att falla på mållinjen är aldrig populärt. Jobbigt läge. Vinna eller försvinna?


Dagens låt: Jimmy Eat World - Kill