playcold

Det här hänt igen, det ointräffbara, och ändå är ingen förvånad. Efter att ha kammat hem en vinst i seriepremiären var det återigen dags för hemfärd från Luleå med Jossan bakom ratten. För er som inte minns så slutade senaste resan med en omväg till Boden (man ska kanske dock vara glad att det inte slutade med Kiruna). Men ja, Jossan lyckades faktiskt pricka avfarten till E4:an denna gång (det ska tilläggas att resterande fyra i bilen hade stenkoll tills vi befann oss på rätt kurs). När vi väl svänger in på E4:an lyckas vi köra in alldeles framför en polisbil. Jossan som kvällen innan har blivit bärgad av polisen (bilen totaldog i en fyrvägskorsning) blir lite nervös och slår av på farten ganska rejält. Så småningom kör polisbilen om och så var det problemet ur världen (trodde vi). Efter ytterligare en stunds körning kommer vi ikapp polisbilen som kör riktigt sakta men Jossan vill inte köra om. Till slut ger dom oss inget val utan kör in mot kanten så att vi kan tvingas köra förbi. Jossan är fortfarande lite nervös men vi andra är inte speciellt oroliga och jag lägger mig till rätta för att sova. Ron blir dock kortvarig när Jossan utbrister: "dom har satt på blåljusen, vill dom att jag ska stanna då?". Alla vänder sig bakåt, ser dom blinkande ljusen och svarar i kör: "JA". Vi kör in på en avfartsväg, Jossan är livrädd, Frida (vars pappa är ägare av bilen) lite halvorolig, och hela baksätet fnissar hejdlöst. Jossan vevar ner rutan, polisen frågar hur det står still och granskar oss alla noggrant. Vi där bak kan inte sluta fnissa, förmodligen lite tagna av studens allvar, medan Jossan har närmare till gråten. Polismannen tycker inte heller att det är så himla roligt och säger: "bilen har körförbud sen ett år tillbaka!", med motivering att bilen inte hade blivit besiktigad. Fnissandet och gråten utbyts mot ett förvånat "Va!?" och alla stirrar på Frida som inte fattar mer än någon annan. Jag väntar mest på att polismannen ska säga att han skojar men efter att ha stirrat på honom i en halvminut och han inte rört ens det minsta på mungipan ger jag upp den förhoppningen. Efter diverse telefonsamtal slutade dock historien lyckligt (för alla utom Fridas pappa), böter på 1500 och tillåtelse att fortsätta hem till Umeå, i det läget grät alla av lycka. Efter att ha målat upp bilden av hur vi var tvungna att ta våra väskor, åka tillbaka till Luleå och sätta oss på bussen hem istället så man kan ju bli glad för mindre.

Det var helgens action det, vad har du gjort?

Jag har gruvat i veckor, mått psykiskt dåligt, legat sömlös, eller nåja, det kändes lite jobbigt iaf. Men idag gjorde jag det jag borde gjort för länge sedan och sa upp mig från ett av mina 3000 jobb, befrielse! Och inte var det speciellt jobbigt heller, en liten förklaring och ett hejdå. Nu är det bara att hoppas på att lönen trillar in ändå.

Vad som däremot är lite oroande är att jag på ett av mina kvarvarande 2999 jobb förstör allt som kommer i min väg. Helt utan mening, helt utan att jag ens gjort något fel, eller nåja, så gott som. Förra veckan var det den livsviktiga stämpel-grejen som jag spenderar ungefär 90 procent av min tid med. Sån tur var lyckades jag på något otroligt sätt fixa ihop den igen (dock börjar jag undra om jag kanske satte ihop den fel för den börjar bete sig lite underligt). Idag var det scannern som valde att gå sönder utan att jag ens hade petat på den men eftersom att jag hade använt den sist verkade jag nog i högsta grad skyldig. Det ska också tilläggas att ungefär varannan dag sen jag började så har min dator hängt sig, helt oförklarligt, på riktigt alltså. Detta har inneburit att jag fått spendera en himla massa tid med datateknikern. En dag kläckte han kommentaren "konstigt, det här hände aldrig innan du började", okey, jag fattar vinken, han måste verkligen gilla mig.
I veckan fick jag en ny arbetsuppgift; öppna post. Min chef visade stolt upp sin nya batteridrivna brevöppnare, ungefär lika stolt som en pappa till ett nyfött barn. Det ska ju erkännas att den var (observera var) riktigt hi-tech och smidig. Jag fick äran att använda den. Det kändes verkligen som att ha fått ett stort förtroende, vilket ansvar liksom. Det gick bra, jättebra, i cirka två minuter sen dundrade grejen i golvet och delades upp i fler bitar än två. "Lite pinsamt (väldigt pinsamt) men inga problem" tänkte jag. Jag hade ju lagat stämpeln dagen innan så detta skulle inte bli något problem. Mycket riktigt, jag fixade ihop alla delarna, till chefens (och min!) lättnad. Fort var det gjort och jag återgick till min brevöppning, enda problemet var dock att hi-tech-öppnaren vägrade att starta (panik!). Det är förmodligen detta som kommer att leda till mitt avsked med allmän skadegörelse som motivering. Tur att dom gillar mig ändå, alla utom datakillen d.v.s. annars hade jag nog varit borta för länge sedan.

Eftersom mitt liv enbart består av jobb och basket just nu har jag inget annat att skriva om så därför fortsätter jag på ämnet jobb. Ett ständigt återkommande samtalsämne i fikarummet är telefonförsäljare. Att hatet var utbrett det visste jag men att vi (observera att jag säger vi) skulle vara så avskyvärda att vi kommer på tal varannan fikarast, det trodde jag faktiskt inte. Jag känner mig för tusan som en soldat på fel sida krigsgränsen när snacket drar igång. Man vet liksom inte om man ska skjuta tillbaka eller gömma sig under skölden tills skotten haglat klart.

Och på tal om hagel så kan man ju undra om huset står kvar imorgon när man kommer hem efter allt snack om denna storm.

Och på tal om ingenting så väntar sängen nu, god natt.

Det är måndag, ny vecka och den kunde inte ha börjat mycket sämre. Jag drar ett fett streck över denna jobbdag och hoppas att den aldrig upprepas. Jag och Jossan var hurtiga och jobbade lördag, världens flyt, 800 kronor och en biobiljett på fyra timmar. Dela det med fyra så har du typ dagens belopp, toppen.

Lördagen var dock inte bara givande pengamässigt utan bjöd även på en del onekligen intressanta samtal. Jossan blev offer för en man som så fort hon presenterat sig börjar skrika att han var jagad av en man med kniv som skulle döda honom innan han kastar på luren. Jossan blev livrädd och kutade med ilfart genom korridoren till våran chef som konstaterade att det nog var ett "skämt", fyndigt sådant, eller? Jag var näst på tur, kom till en man som verkade helt normal och trevlig till en början men skenet kan ju verkligen bedra. Han rullade igång en historia som lät mer som en amerikansk film där han var huvudperson. Och det var ingen dålig story heller. Han påstod att han hade fått ett mikroship in opererat i huvudet av regeringen som en del i ett globalt projekt för att avskriva Sveriges statsskuld. Dom kunde styra allt han gjorde likt en robot och han var tydligen inte ensam om det här. Han berättade sjukt detaljerat och trovärdigt om allt han utsatts för och han hade svar på alla frågor jag ställde. Han senaste problem var att han hade fått exem på kuken så att han inte kunde knulla (som han själv uttryckte det). Jag blev rädd och insåg att han nog var helt total knäpp.

Imorgon är det tisdag och då börjar jag ett till, nytt jobb. Vilket innebär tidiga mornar och förmodligen väldigt tråkiga långa dagar. Men det kan bli bra ändå, positiviteten.

För övrigt slog det mig just att Oasis "Don't look back in anger" har exakt samma början som "Imagine", inget försök att sno något lite diskret där inte.  

Det blir inte riktigt alltid som man har tänkt sig men framför allt blir det jobbigt när man bestämmer sig för att fixa det hopplösa.

Eva Cassidy - Songbird