playcold

Alohol har, som alla vet, olika påverkan på folk. Att man blir fett emotional är ingen nyhet heller. Vissa blir aggressiva och andra gråter floder över ingenting. Jag skrattar. Trevligt kan tyckas och visst är det så, till en viss gräns. När man sitter och flabbar oavbrutet åt gud vet vad en halv kväll är det kanske inte lika charmigt längre. Det är dock en fylle-egenskap jag kan leva, men mina nya är oacceptabel. Jag har blivit kriminell. Igår kom jag hem med mikrofon i väskan, en mikrofon som jag stulit. Okej om jag snodde värda grejer som jag faktiskt vill ha men en mikrofon, va fan!? Jag funderar på hur jag på ett smidigt sätt ska lämna tillbaka den, det kan bli svårt.

Jag skulle göra en snabb summering för de stackare som missade gårkvällen och det lät ungefär såhär: "Vi hade fest här och det kom rätt mycket folk, massa faddrar och så. Jag blev dyngfull och hade ett deeptalk med Kim som resulterade i tårar på toaletten med Frida. Efter förfesten gick vi på Olles och Elsa snodde två kepsar, och jag en mikrofon. Sedan sjöng vi kareoke med Bengt Dahlqvist från Skilda världar och efter det hamnade Frida i fetbråk på Kebabcity, medan jag stod och tjafsade utanför. Simon sprang iväg förr att hitta idioten på Kebabcity för att sedan döda honom. Till sist gick vi i alla fall hem, arga, ledsna, trötta eller bara fulla."
Det är i Sundsvall det händer.

Nåväl, söndag är en dag för nystart. Ny vecka och nya möjligheter, typ så. Det nya, bättre livet börjar liksom alltid på en måndag för att sedan fallera på tisdag. Men det är fint att man försöker. Igår sa någon till mig att ingenting som är värt att ha i livet är lätt att få, så jävla klyschigt men också så jävla sant. Så med det i tanken välkomnar jag en ny vecka och första dagen i resten av mitt liv.

Tack och hej.

Jag trodde inte att den här dagen skulle komma. Dagen då jag känner mig tråkig. "Bäst på fest" och "jag är inte den som bangar" brukar vara två av mina motton, typ. Mina klasskambrater är ute onsdag, fredag och lördag. Jag nöjer mig med lördag. Jag kommer med bortförklaringar som att jag inte hinner, måste plugga, tvätta, städa, pilla mig i naven, what ever. Faktum är att jag är tråkig. Jag vill inte vara sliten, jag vill kunna träna, gå upp tidigt, njuta och få ut så mycket som möjligt av dagen. Inte vara sliten. Någon kanske skulle kalla min sund och andra skulle förfäras över det faktum att jag ser det som lamt att gå ut en gång i veckan. Men i den värld jag lever nu är det just lamt, torrt och oacceptabelt, skrämmande or not.

Jag är för trött för att skriva något fyndigt, intressant eller ens vettigt. Ändå känner jag att jag måste klämma ur mig något, en "skitnödig grej" som man hade sagt på journalistspråk. För det är sådant jag har sysslat med de senaste veckorna, journalisttermer, begrepp, regler och lagar, samt en jävla massa historia. Frågan mig när radion hade sin guldålder, eller när Sverige fick två tv-kanaler och jag kommer att börja rabbla årtal tills ni ber mig att hålla käften.
    Jag har aldrig pluggat så mycket som den senaste veckan, twentyfourseven har fått en ny innebörd. Sedan tentan var ur världen har alkoholen flödat och sömnen uteblivit. Min hjärna är trött. Ett ihopskrumpet russin känns som en bra beskrivning på min dess tillstånd just nu.

Och på tal om det här med journalisttermer, skjut mig den dagen jag använder förkortningar som "rubbe" (rubrik), "mellis" (mellanrubrik) eller "macka" (ett halvt A4). "Jag skulle vilja ha en liten mellis här", på riktigt, skjut mig.

Helgen hemma har verkligen varit fullproppad. Inte en lugn stund. Men äntligen: The Perishers, och det var precis så bra som jag hade förväntat mig och typ dubbelt till. Nu trycker jag på off-knappen och låter den utbrända hjärnan vila, åtminstone i några timmar, innan jag imorgon, återigen tar mig an böckerna. Over and out.