playcold

Vissa personer hörs verkligen inte, det är läskigt. Dom kommer smygande och står helt plötsligt bara där utan att ha gett ifrån sig ett ljud. Min chef är en sådan person, det visste jag sedan tidigare så jag brukar alltid ha ett vakande öga när han är i närheten för att undvika diverse olustigheter. Här om dagen, under en kortare paus på eget initiativ gled jag runt på internet. På en av alla communitys var det någon som hade gjort ett manligt könsorgan av is. Jag blev imponerad och var tvungen att ta mig en ordentligt titt. Så bilden klickades upp i sitt fulla format och samtidigt som jag är i full färd med att granska den noggrant inser jag att jag inte längre är ensam. Min kropp fryser till lika mycket is som det manliga könsorganet på bilden och jag behöver inte många gissningar för att förstå vem som står bakom mig. Min första tanke är att dra ett fyndigt skämt för att rädda situationen men min chef är inte så skojfrisk av sig så jag lägger ner min enda livlina, låter tysnaden tala och skäms resten av veckan.

Igår fick jag erfara att min chef inte är de enda smygaren i min närhet. Jag hade just slutat för dagen på mitt andra jobb och stod och pratade med Antonia när någon plötsligt tar tag i mitt hår. Aningens överrumplad och nästan lite rädd vänder jag mig om och inser till min förvåning att det är en arbetskollega jag aldrig tidigare ens pratat med som smugit sig på. Jag klämmer fram ett ansträngt leende och säger "Oj, jag blev nästan lite rädd" mest i hopp om att få stöd av Antonia. Varpå jag får till svar "För att jag är turk? Du är rädd att jag är taliban". Jobbigt svar och jag måste ta en kort andningspaus för att inte säga något dumt "Javisst, säkert därför.." svarar jag men en viss sarkasm i rösten och får återigen tvinga fram ett leende. Jag vill dock gärna tro att rädsla och förvåning alltid är min spontana reaktion när någon helt obekant, helt oförberett attackerar mitt hår, taliban or not. Läskigt som sagt.

The Coral - Dreaming of you

Jag är arg, förbannad, irriterad, sur, rasande, ilsken och där orkar jag inte komma på fler synonymer för mitt mentala tillstånd. Mina fingrar kliar och jag kokar över inombords. I'm a walking bomb, typ. Jag skulle kunna skrika och sparka, trasha mitt rum eller helst av allt slå dig på käften, hårt, jättejättejättehårt. Tyvärr hindrar min inre spärr mig, det bästa jag skulle kunna komma med är nog ett omoget fuck you men du är värd mer än så. Så därför bloggar jag istället. Anger management på hög nivå, alla har sina sätt. Du vill nog inte veta vad jag tycker om dig egentligen.

Det var bara det jag ville säga, tjing.

Foo Fighters - The last song

Det har mer eller mindre regnat hela veckan och det är kallt. Vinterkallt i maj då sommarvarmt känns mer rätt. Mitt humör följer vädret så med andra ord är det rätt grått. Imorgon står dock ledighet på schemat och lika mycket som jag önskat mig sol i veckan önskar jag mig nu mera regn. Jag ska dra på mig mjukisarna, skippa sminket, stänga av mobilen, parkera framför datorn och se ikapp alla avsnitt jag inte hunnit med av greys, one tree hill mm. Jag ska skita i att ni ljuger och att du glider mig ur händerna. Jag ska inte skänka framtidsplanerna en tanke och jag ska framför allt inte oroa mig. Jag ska göra det jag är sämst på och leva i nuet med mina mjukisbyxor och en stor kopp te (?). För att detta ska vara genomförbart med gott samvete behöver jag regnet som pricken över i:et. Skiner solen finns risken att jag inte kan dra ner persinnerna och igonera den utan måste vara glad och skutta runt och njuta av våren och det, det kändes alldles för jobbigt. Så snälla, snälla, ge mig regn imorgon, igen.

My Chemical Romance - I don't love you

Förra inlägget skrevs för en vecka sen men blev aldrig publicerat så det fick komma nu, en vecka i efterhand. Det har hänt lite sen dess. Svaren leker fortfarande kurragömma och deltagarna har blivit ännu fler. Jag har gett upp letandet.

Jag fick hastigt och lustigt huvudrollen i en film. Det är en sjuk never ending story och jag lovar, när jag själv vet hur den slutar ska ni få hela storyn. Även om jag inte riktigt vet vad jag tycker om utvecklingen så måste jag erkänna att det är en riktig kvalitetsrulle, spänningen och dramatiken kan få självaste Terminator att börja skaka och blekna i jämföresle. Och belive me, jag skakar. Det tycks inte vara bestämt än om huvudrollsinnehavaren ska dö på kuppen eller leva lycklig i alla sina dagar. Jag har alltid gillat lyckliga slut. Synd bara att det inte är jag som ressigerar filmen. Återigen är det Ödet som drar i trådarna och kommer med det mest oväntade draget efter det andra. Jag vet inte om jag kan säga att jag, till skillnad från andra, väntar med spänning på slutet, jag känner mig snarare skräckslagen. Det är ju trots allt jag som har huvudrollen.

Dagens låt: Coldplay - In my place

Så var man back to reality då och vilken reality sen. Göteborg bjöd på sol, värme, gröna gräsmattor och utslagna träd, sommar kort och gott. Dagarna spenderades med shopping, grill, fest och allmänt häng. Vi stötte på The Ark och jag och Dregen blev kompisar, det kunde inte ha varit bättre. Efter en alltför turbulent flygresa hem (jag var inte den enda som blev nojig) landade vi så i Umeå. Kallt, visset och dött. Det kändes nästan som att hamna i ett annat land och jag svor ganska snabbt på att jag till hösten flyr stället. Jag hann inte mer än komma innanför dörren hemma innan jag uppmärksammare att mitt högskoleresultat har kommit. Eftersom jag redan räknat ut vad jag skulle få och förbannat min själ i veckor för att jag inte pluggade innan (0.1 p för lite för att ha chans att ta mig in på den utbildning jag vill gå) var det inte så spännande. Jag övervägde att slänga brevet direkt med öppnade det ändå för att se dom siffrorna som avgör min framtid, svart på vitt. Det slog till som en bomb, tiden stod stilla i några sekunder och jag kunde knappt andas. Det var inte dom förväntade, irritande siffrorna med 0.1 poäng för lite, nej, det var exakt dom sifforna som behövdes. På en sekund öppnades helt nya dörrar och paniken sköljde över mig som en flodvåg. Från att ha varit helt uträknad till att faktiskt ha en chans. Innan jag visste att chansen fanns ville jag inget hellre än att komma in på Journalistutbildningen i Sundsvall men nu, när förutsättningarna ändrats, nu kan jag inte vara mer osäker. Ironiskt eller hur. Journalist, kan jag bli det? Vill jag bli det? Kommer jag att vara arbetslös resten av livet? Och Sundsvall, ska jag verkligen flytta till Sundsvall? Frågorna är många och svaren leker kurragömma med mig. Jag har aldrig tyckt om att leta. Det är tur att jag har ett tag på mig för jag tror att dom har hittat ett bra gömställe. Jag hoppas att dom, hellre förr än senare, ger upp och söker upp mig för jag behöver dom verkligen.

Och sen är det väl kanske dags att ge upp, don't you think?

Dagens låt: Foo Fighters - Best of you
                      Jamie T - Sheila