Cause this is my last goodbye
Nu jävlar. Nu smäller det verkligen. Om lite drygt sju timmar lämnar jag Umeå. Folk frågar hur det känns, hela tiden "Hur känns det? Är du nervös?". Svaret är att det inte känns någonting. Jag är tom, därav heller inte nervös. Jag är lugnet själv och det oroar mig. Det är inte min grej att vara lugn, jag borde ha haft tio sammanbrott by now. Risken är stor att det slår mig imorgon när jag sitter där i lägenheten. Ensam. I en okänd stad. Utan kompisar. Utan familj. Det är då jag kommer att känna hur det faktiskt känns och jag är som sagt lite orolig. Det enda som har framkallat en liten reaktion hittills är när andra har visat att de tycker att det är jobbigt att jag åker. Jag viftar bort det med att jag snart kommer hem igen, därför är det onödigt med tårfyllda farväl. Jag kommer dock att sakna min bror i mängder, det kommer jag verkligen. Och många andra också såklart. Jag kommer dock, som sagt, hem snart igen, trust me.
Cause it's a bittersweet symphony
Jag kommer hem efter sista natten med gänget. Klockan är mycket och jag smyger för att inte väcka någon. Jag är hungrig, så jag rostar en macka. Lite för länge tycker brandvarnaren som börjar tjuta för full hals. Jag börjar hoppa och flaxa febrilt med armarna för att tysta det som har kapacitet att väcka hela kvarteret, det fungerar inte. Jag letar i panik efter något att vifta med men allt jag hittar är en disktrasa. Disktrasan är blöt men jag tar ingen notis om detta utan fortsätter mitt ihärdiga flaxande tills det till slut, äntligen blir tyst. Till vilken nytta undrar jag såhär i efterhand, huset är väckt och det är blött i hela köket. Jag lämnar kaoset och går och lägger mig.
Av någon anledning tar Antonia och Frida tag i mina trosor. Jag har skickat i princip alla mina kläder till Sundsvall och har därför ett par Bridget Jones-liknande hipsters kvällen till ära. Jag har inte tänkt att ligga ikväll. De gör narr av mina trosor. Jag blir sårad men har som sagt inte tänkt att ligga. Lite senare träffar jag en kille, han är söt och vi far på efterfest. Plötsligt hör jag Frida och Antonias skratt i bakhuvudet och det slår mig lika hårt som med ett brännbollsträ, det är nog bäst att jag går hem.
Och jag saknar redan de jag nyss har sagt farväl till trots att jag vet att jag kommer att se dem snart igen. Hur ska jag klara mig utan Er!?
Countdown
Lalala, två dagar kvar... det var bara det jag ville säga.
And I can't be holding on to what you got
Igår flyttade jag och ungefär allt som kunde gå fel gick just fel. Vi hann inte mer än till Övik innan jag väcktes ur min sömn av att bilen sladdade över hela vägbanan och jag trodde att jag skulle dö. Jag överlevde men det gjorde varken släpet eller bilen. En liten 89:a bestämde sig nämligen för ramma släpet bestående av hela min egendom. Efter några timmar med polis, brandkår och bärgning lämnade vi Övik i en hyrd liten lastbil som inte tog mer än tre passagerare så mamma lämandes helt enkelt kvar. Väl på IKEA var självklart allt jag hade tittat ut innan antigen fult eller slut. När möblerna sedan kulle skruvas ihop saknades delar, tygöverdrag var för små och duschdrapperiet för kort. Vi startade klockan 7.00 och återvände klockan 00.00, cirka tre timmar senare än beräknat. Detta var det hela i korthet och jag kan säga att min lesshet uppgick till en klar 10:a på skalan. Jag hoppas att min fortsatta tid i Sundsvall förflyter lite mer smidigt än gårdagen, annars flyttar jag hem om en vecka.
Tre dagar kvar...
And I need you like a heart needs a beat
Jag trodde att det skulle vara en lugn tillställning igår, jag hade fel. Jag trodde även att man slutade att försöka supa ner folk efter att man passerat 25, jag hade fel där också. Gårdagens personalfest var nog dock den trevligaste någonsin och jag är inte helt främmande för att byta bekantskapskrets och hänga med de som passerat 40-strecket för länge sedan. Bekantskapskretsen tvingas visserligen till ett ofrivilligt byte inom en snar så det är kanske dit jag ska vända mig.
På vägen hem gjorde Frida mig sällskap i luren så att jag inte skulle dö på kuppen. Efter ungefär halva biten och en jävla massa svammel (främst från min sida) lägger Frida på. Jag svär och förbannar henne för att hon lämnar mig åt mitt öde och ringer Mickan istället. När jag varit hemma ett tag så ringer hemtelefonen, klockan är halv ett på natten en torsdag och Mickan som fortfarande är kvar i luren undrar "vem fan" som ringer vid den tiden. Jag undrar också eftersom att jag inte hinner svara men kommer, efter lite betänketid, fram till att det kanske var Frida. Mickan frågar då "va fan" Frida skulle ringa för. Jag tänker lite och föreslår att det kanske var för att jag, sekunderna innan samtalet bröts (Frida la på?), sa att det stod en olåst cykel alldeles vid en skogsdunge, förmodligen tillhörande en våldtäktsman som anytime skulle cykla ikapp mig och ja, resten kan ni. "Va faan Malin, ring Frida!" får jag till svar på mitt antagande. En bra idé tyckte jag och så även Frida som stod redo att ge sig ut för att slåss med våldtäktsmän, det är tur att man har bra kompisar.
Och så en hyllning till. Min bror är världens bästa bror. Eftersom det idag var min sista dag på jobbet hade jag tänkt att bjuda på fika, hembakat fika. Magsjuka och båttur kom dock emellan så jag försökte att muta min bror men som så många gånger förr var han omutlig. Jag blev lite sur och bestämde mig mitt i ilskan för att baka själv när jag kom hem istället, vad än klockan var. Klockan halv ett var jag som sagt hemma, trött, inte helt glasklar i huvudet och framför allt inte taggad på något jävla bak. Det är då jag möts av en lapp i hallen, den löd som följer; "Malin, det står en kladdkaka i köket och en morotskaka i kylen där nere". Jag vet inte om det var alkoholen som gjorde det men jag fick en tår i ögat. Sa jag att jag har världens bästa bror?
One week to go
Näst sista dagen på jobbet. No more papercuts, bläckstänk eller långa åtta till fem dagar och fan vad jag kommer att sakna det. Eller åtmistone lite. Om några timmar är det dags för avskedsferre på en båt med mig och alla 40-plusare, det ska bli spännande. Jag såg ett paket idag på jobbet och jag ber till Gud att detta paket inte är till mig. Jag hatar paket. I alla fall själva paketöppningen. Ni vet hur man måste se sådär övertaggat glad ut och le så mycket att mungiporna får träningsvärk. Hur man måste säga saker som "Åh tack! Den var verkligen jättefin, verkligen! Åh ja, precis vad jag behövde.. tack så jättejättemycket!". Det spelar ingen roll hur glad jag än blir, jag får prestationsångest av bara tanken.
I don't know why I say the things I say, but I say them anyway
Jag har blivit en svag människa, en människa som jag fördömt och klankat ner på, en människa som jag verkligen inte vill vara. Vissa personer är alltid sjuka, känsliga och svaga brukar jag kalla dem. Själv är jag aldrig sjuk, en obligatorisk förkylning per år, that's it. Eller åtminstone, det var it. Det senaste året har den obligatoriska förkylningen blivit tio och det räcker inte ens med en hand för att räkna alla fall av magsjuka. Va fan är det som har hänt!? Har mitt imunförsvar gått i strejk och vad ska jag i så fall göra för att lösa konflikten? För inte ens tre veckor sedan kom jag hem från Bulgarien med trasig mage och jag hinner inte mer än återhämta mig innan jag sitter här igen men huvudet i en hink. Otur, svaghet eller ett allvarligt fel? Jag undrar.
Mitt golv är täckt av flyttkartonger och på lördag går lasset. Jag flyttar dock inte ner förrän nästa torsdag, ganska precis en vecka alltså. Jag lever fortfarande i förnekelse och fattar ingenting, det blir ett intressant uppvaknande.
Brett Dennen - Ain't no reason
Typiskt
Tabbe 1: I princip varje dag stannar nyckeln till cykeln hemma och idag var inget undantag. Det lugna (?) området och avkiljdheten där jag jobbar brukar göra att jag med lugn i sinnet kan lämna den olåst vid sådana tillfället. Så icket idag. Jag kommer tillbaka efter en liten cykeltur på lunchen och tänker, min vana trogen, strunta i att låsa när jag ser ett gäng med små cyklande gangsters närma sig mig. Fan heller, tänker jag, ni kan glömma att ni får min cykel. Eftersom att dom inte verkar ha några planer på att avlägsna sig inom en snar framtid bestämmer jag mig för att dra en fakelåsning, den genomskådar dom aldrig. Problemet är bara att låset är lite trögt och inte riktigt vill sitta där det ska så jag trycker till lite hårdare. Jag inser mitt misstag och förbannar mig själv redan innan jag hör det klickande ljud som bara bekräftar det jag redan vet, det kommer att ta lång tid hem. Det finns nu två alternativ. Nummer ett är att lämna cykeln och gå hem vilket även resulterar i att jag måste gå imorgon, sjukt tidig uppstigning med andra ord. Nummer två är också att gå hem men med cykeln i släptåg likt en cykeltjuv, detta alternativ kommer förmodligen att ta mig halva kvällen. Vad skulle ni välja?
Tabbe 2: Återkommer jag med senare för nu ska jag, vilket alternativ jag än väljer, börja den långa vandringen hem.
I need you to hurry up now cause I can't wait much longer
Hur kommer det sig att vissa saker kan kännas så himla bra på dagen och så fort det blir kväll så kommer ångesten krypande, kan någon förklara detta fenomen för mig? Det är ofta såhär men i dessa flyttider mer än någonsin. På dagen kan jag nästan vara överpeppad medan jag på kvällen vill kedja fast mig i mitt rum och stanna för evigt. Och det känns ju lite surt att lämna den som får benen att darra och hjärtat att göra en liten volt, det var länge sen, typiskt.
Imorgon är jag bjuden på surströmmningsmiddag hos mina grannar som jag har tackat ja till. Jag som inte ens äter surströmming, hur tänkte jag där?
Jag gjorde för övrigt mitt sista pass på Online igår, nästan så att jag kommer att sakna det, faktiskt. Och med min snittlön förstår jag varför jag har jobbat där så pass länge, även att det kanske är något jag borde satsat på, det är lätt att vara efterklok.
Och till sist http://www.aftonbladet.se/nyheter/article579850.ab, alltså Ha ha! Tur att någon tar tag i de viktiga frågorna. Jag går och skaffar mig en så kallad "knullkompis" nu, bara för att.
Kanye West - Stronger
Your silhouette is still my reflection
Ibland undrar man vad världen vill en. Vad man gjort för ont för att förtjäna en dag som denna. Efter en dryg dag på jobbet med en massa frågor utan svar la jag mig för att vila ögonen i en minut. Två timmar senare vaknade jag och visste knappt vad jag hette, ännu mindre vilken dag det var eller om jag borde ha panik för att jag försovit mig till jobbet. Det tar alltid någon minut innan den totala förvirringen släpper och man inser att det fortfarande är samma dag bara några timmar senare än väntat. Det är då man förbannar sig själv för man är så korkad att man somnar och därmed fördärvar nattsömnen. Efter några svordomar tog jag tag i mitt liv och gav mig ut i regnet för att hämta ut ett mystiskt brev adresserat till mig på OK:s postavdelning. Jag traskar in, dyblöt, med lappen i högsta hugg och min vana trogen sjukt nyfiken på vad som komma skall. Jag hinner inte öppna munnen eller ens komma fram till kassan innan en av killarna bakom disken meddelar att "posten har stängt". Eftersom att dom står där två stycken och just har hjälp en kund antar jag att det inte bara var besvikelsen som syntes i mitt ansiktet utan även det jag tänkte; "hur i helvete kan det var stängt!?". Samma kille tycks uppfatta min ansiktsuttryck korrekt, tittar på klockan och säger "5 minuter sen". Jag försöker klämma fram ett leende, frågar om det är omöjligt att kanske få hämta ut brevet ändå. Omöjligt. Helt omöjligt. Jag orkar inte prata mer, inser att det är bäst att gå innan jag antigen börjar gråta eller skrika så jag tackar (för ingenting) och beger mig ut i regnet igen. Väl hemma tar jag musiken till tröst och slänger in några nya låtar på ipoden och det känns genast lite bättre. Cirka tio sekunder håller det i sig, tills min kärlek (ipoden) raderar varenda låt, alla 1000 jävla låtar bara sådär av sig själv. Och jag hatar, jag hatar den så mycket att jag får lust att hoppa sönder den i små små bitar. Ibland undrar man verkligen vad man gjort.
Thriving Ivory - Secret life
She checks her pulse, gotta know if her heart's still beating
Jag är fortfarande i chock och vet inte riktigt vad jag håller på med. Trots sinnesförvirringen har jag varit oerhört handlingskraftig. Lägenhet är så gott som fixad, båda jobben är i princip uppsagda och jag har till och med köpt en inredningstidning (!). Ändå förstår jag inte allvaret, att jag om tre veckor kommer att bo ensam i Sundsvall och påbörja min utbildning, nej jag fattar det inte. Det finns risk för att jag inte kommer att förstå förrän jag sitter där med hemlängtan och gråten i halsen. Jag har fått frågan flera gånger: "vem åker du på med?". Men vadå vem?? Jag är så själv som man kan bli och det blir bara ännu mer tydligt när man får en sådan fråga kastad i ansiktet. Och ja, jag är lite rädd. Jag har aldrig stått ensam på mina egna ben i en främmande stad (Barcelona räknas inte för där hade jag tre stöttepelare, i samma lägenhet dessutom) och vem vet, jag kanske inte pallar. Ensamhet är ordet som har präglat såväl min blogg som mina tankar de senaste dygnet så jag antar att det är den som skrämmer mig. Med favoritklyschor som "man måste våga för att vinna" och "det som inte dödar härdar" hoppas jag att jag tar mig igenom detta. Just nu gör sig paniken dock påmind och jag har typ redan hemlängtan. Hur ska detta sluta?
Thriving Ivory - Hey lady
Kunde dom också göra så, bara lämna allt och gå?
Det är sjukt. Jag hade lagt ner alla förhoppningar, accepterat och blivit vän med tanken på ännu en höst i Umeå. Just därför, just precis därför, händer det. Jag var inte ens nervös för jag var så säker, så jävla säker. Jag ringde, undrade vilken reservplats jag var på och fick beskedet att jag kom in. Imorgon när jag öppnar brevet kommer det att stå ANTAGEN, antagen, antagen antagen. Det är sjukt, det är bara så otroligt sjukt. Jag har redan fått diverse grattis men själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Om mindre än tre veckor ska jag alltså ha tagit mitt pick och pack och flyttat till Sundsvall där jag inte känner en kotte. Innan dess ska jag ha sagt upp mig från två jobb, fixat lägenhet, köpt möbler, packat alla grejer och massa annat som jag inte ens hunnit tänka på. Jag ska lämna familj, vänner och basket för ett liv i ensamhet, typ i alla fall. Ibland svänger det snabbt, så snabbt att man inte hinner med själv. Hur nervös jag än är och hur många gånger jag än dör inombords innan detta är över så känns det ändå lite spännande. Ny stad, nytt liv. Jag vill minnas att jag bad om det för bara några dagar sedan. Det blir som det blir. Ni kan räkna med att jag är tillbaka till jul, det gör jag.
Veronica Maggio - Havanna Mamma
Do you know, that everyday's the first of the rest of your life
Jag har försökt komma på ett bra sätt att sammanfatta det hela men jag ger upp. Vistelsen på Arlanda forsatte i dur och när mina drömmars man Henrik "Zäta" Zetterberg uppenbarade sig framför mig visste lyckan inga gränser. Väl på plats i värmen var allt så bra som det kunde bli. Vi hade inget att klaga på, sol, bad, trevliga människor, god mat och dryck osv. Inget att klaga på som sagt, fram tills sista kvällen. Jag insjuknade i 40 graders feber och drabbades dessutom av någon odefinierbar magsjukdom (magsjuka, matförgiftning, salmonella, who knows?) Det följande dygnet och resan hem fick mig nästan att önska att jag aldrig blivit född. Men med en ängel till pappa så tog jag mig i alla fall hem till slut och börjar sakta men säkert återhämta mig. Eftersom att jag inte orkar mig på någon vidare redogörelse för resan låter jag bilderna, som jag snart ska fixa, tala sitt tydliga språk istället.
Och låten som jag aldrig kommer att bli less på; Thriving Ivory - Angels on the moon