playcold

Idag har varit en lärorik dag. Jag har insett att jag inte kan ta motgångar, att jag fullkomligt hatar att inte vara bäst och att jag aldrig kommer att ta körtkort. Jag har haft ett sjukt flyt ända sedan jag började som telefonförsäljare och sålt äckligt bra. Bakom framgången ligger nog det faktum att jag är sanslöst tävlingsinriktad. Jag pallar helt enkelt inte när någon säljer bättre än mig så jag ser till att sälja bäst. Nu är det ju inte alltid riktigt så enkelt och idag var en sådan dag. Efter halva dagen hade jag uppnått personligt bottenrekord och jag var pissed as hell. Medan timmarna tickade förbi och alla runt omkring mig sålde stod min visare fortfarande på 1 såld Naturpost. That is bad. Jag försökte begrava min frustration och känna lugnet men egentligen ville jag bara kasta mig ut genom fönstret så fort jag hörde en orderbekräftelse läsas upp, eller ännu bättre, kasta ut den som läste upp den. Till saken hör att när jag var på anställningsintervju frågade dom vad jag trodde var viktigt med jobbet och svarade bland annat väldigt fint att: "Det är viktigt att man är medveten om att det inte alltid kan gå bra", fuck that. Det var nog tur för alla att jag andra halvan av dagen blev betydligt mer lyckad och jag kunde gå hem glad, nästan bäst.

Och angående körtkortet så har jag inga kommentarer, det blir bara inget. Punkt slut. No questions asked.

Flumm-Jossan a.k.a "den enda som lyckats köra till Boden när man egentligen ska till Umeå" är numera inte bara min basketkompis utan också min arbetskambrat. Snacka om att förgylla arbetstiden. Medan dom flesta andra telefonförsäljare ger upp eller försöker lite försynt med ett "men jag kanske får berätta vad jag har att erbjuda" när kunden tackar nej på en gång säger Jossa:. "Men nu ska du lyssna på mig!". Och om kunden tackar nej igen så säger Jossan: "Men nu är det faktiskt såhär...". Och om kunden tackar nej ytterligare en gång säger Jossan: "Men som jag sa så...". Det är svårt att avbryta Jossan när hon väl har börjat, det krävs en stark man eller kvinna för att tacka nej när man får Jossan på tråden. Snacka om energisk. Men tro mig, det är hysteriskt roligt.

Knäpp-Anna a.k.a "Hon som drömmer att hon suger av giraffer" har en förkärlek för dåliga män. Hon är en sån som man ser om på tv som skriver brev till massmördare som sitter i fängelse och frågar om hon får gifta sig med dom. Ja, nästan så illa är det faktiskt. Och det är ju egentligen inte alls roligt. Jag undrar vad Anna ser i dessa män. Det tror jag att Anna själv undrar också för hon kan sällan svara när jag ställer frågan. Någon annan som kan? För er som inte förstår standarden på Annas män så har hennes senaste en längre tid pratat om hans "moderatbidrag", till slut säger Anna: "Du vet väl att det heter socialbidrag?" varav han svarar: "Nej, det heter moderatbidrag nu när moderaterna har tagit över!". Och nej, det var inte skämt från hans sida. Egentligen oroar jag mig lite för Anna men hon har klarat sig ganska bra hittills. För övrigt sägs det att man blir som man umgås.. jag ligger bra till.

Mew - Symmetry

Trevlig helg!

Efter månader av sorg, ensamhet, saknad, tomhet, you name it, gjorde jag idag en fantastisk upptäckt. Livet har inte varit detsamma utan det men nu är det alltså tillbaka, mitt DC. Jag ställer mig dock frågande till var det har befunnit sig under hela denna tid. Det enda svar jag får är att det funnits här hela tiden. Det svider lite, hur kan jag ha ungått min stora kärlek när den funnits där mitt framför ögonen på mig all along? Bra fråga, tål att tänkas på.

Nu är det slut på helg och den har varit upptagen men trevlig. Jag ser dock fram emot en ny vecka med jobb, har jag blivit knäpp? Jag undrar verkligen när det ska bli jobbigt och tråkigt för så här lätt kan det bara inte fortsätta. Men det är ju bara att njuta så länge det varar. Och på tal om njutning, njut av depressionen nedan;

When lies are taking over
and your mind has lost control
When your body's just a weapon
to kill your aching soul

When you don't know were you're going
and the day has lost its light
When the darkness is taking over
and you can't put up a fight

When you've lost your strenght and courage
and all your hope is gone
When a day is like forever
and you know you can't go on

When your thoughts are just like torture
and you feel like you have none
When life is feeling useless
then I am your only one


Själv ska jag njuta hela natten och make up for some lost time med mitt DC.

Det är bara att konstatera, halva min bekantskapskrets har antingen emigrerat till Norge eller flyttat till Göteborg. Och jag överdriver inte ens. Men jag förstår dom. Göteborg är kanske Sveriges bästa stad och Norge är lika med pengar. Frågan är bara varför alla ska flytta när jag bestämt mig för att stanna? Dålig tajming.

Idag började jag på mitt andra jobb och i samma sekund fick jag ett tredje. Det finns jobb i Umeå, det Finns! Och fler ska det ju tydligen bli. Som det ser ut nu så kommer jag att jobba och spela basket 24-7 i höst. Spännande. Vilket i sin tur besvarar frågan om varför alla skulle flytta, jag skulle ändå inte ha tid att umgås med dom. Det är fullt tillräckligt att hinna med en halv bekantskapskrets och dessutom dom nya förmågorna som dyker upp längst vägen. Jag har insett att det finns för mycket bra folk för att man ska hinna med att vara med alla. Det är trist. Men å andra sidan ska man väl inte klaga, det finns pappskallar så att det räcker och blir över också.

Och så en liten parantes; efter dagens 3-1 seger (två mål singerade undertecknad (enbart för att skryta)) blir det Div.1 i Korpen nästa säsong, så himla stort! Haha.

Helgen spenderades som sagt på cup i Luleå. Relativt trevligt faktiskt. Det gick sådär halvbra och vi slutade trea, klart godkänt. Årets roligaste (klantigaste) händelse inträffade dock på hemresan. Efter fyra matcher på två dagar var vi alla rätt slitna och däckade mer eller mindre direkt i bilen. Alla ville hem så fort som möjligt och mest brottom hade Jossan som glömt att rösta och till varje pris ville hinna hem och göra det. Så vi utsåg henne till chaufför första biten mot Umeå. Problemet var bara att Jossan fick för sig att hon skulle till Boden först och när Jossan får för sig något så blir det så. Det var inte förrän vi passerat genom Bodens centrum (för er som inte vet så ligger Boden cirka fyra mil NORR om Luleå) och Hanna läser "Jokkmokk" på en skylt som vi andra förstod att det var något som var galet. Väldigt galet. Ingen kunde däremot förstå riktigt hur det hela hade gått till men vi kunde snabbt konstatera att om vi fortsatte i samma riktning skulle vi snart befinna oss i Finland och inte i Umeå. Det var inte mycket annat att göra än att vända om och köra tillbaka till Luleå för att sedan komma på rätt kurs, Söderut. Och ja, det är bara Jossan som lyckas. Och nej, Jossan hann inte rösta.

Förutom en tredjeplats och några roliga minnen fick jag med mig en förkylning och en stukad fot hem, helt väntat men ändå lite jobbigt. Dock inte ens nästan lika jobbigt som att min ipod har lagt ner och att det står jobb 7.30 på schemat imorgon. Men det gör inte så mycket egentligen. Det är höst och jag är glad. En ekvation som inte går ihop egentligen. Ungefär som socker och salt, sött och surt. Jag gillar inte hösten, jag har aldrig gillat hösten. Den är kall och grå och trist och
h e m s k. Jag ogillar människor som säger att dom gillar hösten. Hur kan man gilla den!? Den är deprimerande och mörk och avskyvärd. Jag hatar verkligen hösten. Ungefär så brukar det låta men någonting har hänt. Jag gillar hösten. Den är kall och mysig och färgglad och alldeles underbar. Man får ha fina kläder, stora tröjor, mössor och vantar. Man får sitta inne, lyssna på bra musik och se på idol och så får man spela basket. Jag älskar verkligen hösten.

Och på tal om bra musik; Kent - Utan dina andetag är och förblir den bästa svenska låten som gjorts, någonsin. And that's it.

Idag tänker jag ägna min blogg åt att utrycka min oerhörda avsky för jordens värsta plåga; flugan. Den gör allt för att göra livet surt för mig just nu. Och det är inte bara en typ av fluga heller, nä, alla jävlar flugor har gått ihop mot mig! Tre dagar den här veckan (observera att det bara har gått fyra) när jag cyklat till jobbet har en liten fluga (jag vet inte exakt sort) flugit in i mitt öga och bestämt sig för att bosätta sig där. Vad är oddsen? Tre dagar av fyra! Det är inte bara obehagligt utan man får även vara glad om man inte cyklar in i närmaste lycktstolpe eller blir överkörd av en bil när man plötsligt blir tillfälligt blind på ena ögat.
   Som om detta inte vore nog bestämde sig en större typ av fluga för att väcka mig klockan 6.05 imorse genom att flyga runt i cirklar ovanför mitt huvud. En gång är okej, fine, flugor måste väl också få leva. Efter tio uppvaknanden tack vare mitt nya husdjur tappade jag räkningen. När den sedan bestämde sig för att mellanlanda i mitt öra var det inte okej längre. Flugor är inte längre välkomna på jorden. Jag gjorde halvsovande upp planer i mitt huvud om hur jag skulle gå upp och strypa det där jävla kräket om det kom i närheten av mig en gång till (1. jag var inte glad 2. nej, det går nog inte att strypa en fluga). När den klockan 8.15 väckte mig för cirka 17:e gången gav jag upp och erkännande mig besegrad. Flugan vann. Jag gick upp och den fick leva vidare, rättvist?  

Imorgon ska jag ta mitt politiska ansvar och rösta eftersom att helgen spenderas på basketcup i Luleå. Jag har ägnat halva min fritid denna vecka åt att lyssna på debatter mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, ungefär lika kul och oförståligt som trav på tv. Men som sagt, man måste ju ta sitt ansvar. Planen var egentligen att slänga iväg en blank röst eftersom att jag inte är speciellt insatt. Efter att ha lyssnat på dessa två herrar vet jag i alla fall vem jag inte vill ska styra vårat land och det måste ju räcka. Helst skulle jag dock styra Sverige själv och det första jag skulle göra som stadsminister är att gasa ihjäl alla flugor. Then who's the winner?

Idag skulle jag till Umedalen på arbetsintervju. Umedalen ligger på andra sidan stan vilket jag fick erfara är lika med andra sidan jordklotet. Jag var i alla fall ute i god tid, sådär en 45 minuter innan började jag trampa. Eftersom det enbart var raksträcka var det lätt att hitta, tills jag kom fram till en korsning. Vänster, höger eller rakt fram? En stor skylt pekandes åt höger hade dock texten "Umedalen". 'Tur att det finns vägskyltar!' hann jag precis tänka innan jag såg en lite mindre skylt pekandes åt vänster också med texten "Umedalen". Dubbla budskap alltså. Höger eller vänster? Jag tog det säkra före det osäkra och frågade en dam som såg pålitlig ut om vägen. Hon gav mig mycket riktigt en utförlig och helt korrekt beskrivning, rakt fram. Så mycket för vägskyltarna.

För övrigt så blir nog inte drömjobbet mitt. I konkurrens med 14 andra som redan jobbar där känns det halvkört. Men jag och Sjögge lever på hoppet, alltid.

Nåja, lyssna på Lenny Kravitz och ha en trevlig helg, det ska jag.

Coldplay - Yellow

Idag var jag och Petra på hockey. Frågan är ju varför hockeymatcher måste vara så sjukt långa? Så roligt är det faktiskt inte alltid. Även om den hade sina ljusglimtar.

Idag var även en tung dag på jobbet. In i det sista såg lönen ut att bli katastrofal men som genom ett mirakel ville plötsligt alla ha medicinmannen på DVD och jag blev rik. Tack.

Imorgon väntar helg och arbetsintervju på drömjobbet, wish me luck.

The Perishers - Pills (master mix)

Caught in a trap
I can't walk out.

I lördagsnatt klockan 01.15 bestämde jag mig för att trotsa min mörkrädsla och gå hem själv från Corona. Det korta avståndet och hagamannens frånvaro gjorde att idén inte kändes som ett självmordsuppdrag så jag började helt enkelt gå/halvspringa hemmåt. Jag kan ju inte påstå att det var mitt livs roligaste prommenad men jag tog mig i alla fall hem, både oskadd och levande. Vilket man tydligen ska tacka Gud för. I natt blev en 20-årig tjej våldtagen av sex "män" efter att ha gått hem från Corona klockan 01.15 precis exakt samma väg som jag gick tre dagar tidigare. Ibland är det verkligen skitroligt att vara tjej.

Nu har jag börjat jobba på riktigt. Jag har världens kanske mest omtalade och hatade jobb, telefonförsäljare på Online. Det är nästan så att man måste skämmas när man säger det. "Vad jobbar du som?" "Jo, jag är.. eh.. telefonförsäljare..". Nu är det ju bara så att jag för stunden råkar trivas så pass mycket att jag överväger att tacka nej till ett annat jobb. Men vad gör man när man tjänar äckligt bra och har trevliga arbetskambrater? Stannar där man är I guess. För just nu är pengar fan allt!

Hur knäpp man än är så kan man nog aldrig bli mer knäpp än Anna. Det fick jag återigen ett bevis på idag. Vem annars vaknar av att man försöker få sig själv att kräkas efter att man drömt att man sugit av en flygande giraff? En tröst till alla.

Jag och Sara var på bio idag. Vi såg United 93, ingen film som muntrar upp direkt. Även om slutet var nära att framkalla gapskratt. Halvjobbig situation. Hela filmen var verkligen jättetragisk (förutom en episod där en av passagerarna meddelar att han är grym på judo) men när slutet kom och det plötsligt blir kolsvart och knäpptyst i vad som kändes som mer än en minut blev det ungefär som det kan bli på begravning. Man börjar skratta hysteriskt bara för att man verkligen inte får och för att det egentligen inte är roligt någonstans.  Det var så tyst att man hörde andras andningar, när någon då sörplar upp det sista ur colan är det svårt att inte spricka. Det är ju egentligen sånna man vill skjuta eller åtmistone hälla resterna av popcornen på så man vill inte gärna vara den som är den. Med det i vetskap fokuserade vi på eftertexten och lyckades, med väldiga bekymmer, kväva våra uppbubblande skratt. Tro mig, det var jobbigt. Annars var det en bra film, inte sådär typiskt amerikansk med hjätar som räddar världen. Men som sagt, onekligen en tragisk historia.

Timbuktu hade rätt, det ordnar sig alltid. Och när det rullar då rullar det verkligen. Två jobb på en dag och förhoppningsvis valde jag rätt. Fantastiskt är det i alla fall att kunna stryka ordet arbetslös ur ordlistan. Mycket välkommet.

Och för er som inte lyssnar på mina låttips, do it!
Kvällens blir: The magic numbers - Hymn for her