playcold

Gud. Fick uppgiften att gå på Giffarnas match mot UFC idag för att "se vad det blir". Det var det värsta jag har gjort i min journalistiska karriär. Jag mådde illa av nervositet. Bestämde mig för att inte bli journalist och flytta till månen istället, typ. Fick förslag på en vinkel men den föll ganska fort. "Om vinkeln inte håller ? hitta en ny", mina lärares uppmaning ekade i huvudet. Men fan, jag hittade ingen ny vinkel. Med köldskador kan ingen tänka. Jag säger inte att jag hade kommit på något ändå. Ett b-lag där alla spelade som krattor. Inte så intressant. Träffade Sundsvalls snyggaste spelare som berättade att han var lite krasslig. Den vinkeln hade varit lika spännande.

Tog även ett snack med tränarna och med Sundsvalls argaste spelare som kastade både saker och ord omkring sig. Det blev vinkeln. Ett kasst GIF Sundsvall med en minst sagt frustrerad lagkapten. Jag tvivlar på att det blev bra. Jag tvivlar på att det blir kul att träffa GIF Sundsvall igen. Jag tvivlar på att jag imponerar på min chef. Men jag tvivlar inte på att allting löser sig, och att det här faktiskt är kul. Det gör jag inte. Och imorgon börjar praktiken, och det ska fan bli kul. En nervpers, men kul.

Död igen. Den här gången efter alldeles för många drinkar och en förfest där golvet nästan dansades sönder. Umeå är som vanligt. Gamla span, gamla hångel, gamla stolpskott, gamla kompisar. Gammalt, gammalt, gammalt, men lite bra. Nu åker jag tillbaka till ett öde Sundsvall, det känns sådär verkligen.

Och sedan börjar praktiken. Det känns väl också sådär. Press och stress och det måste bli bra. 

Jag längtade efter att sova och slappa men efter tre dygn i framstupasidoläge börjar jag känna mig rastlös. Och ett tag trodde jag att jag skulle dö av tristess istället för min sjukdom. Men nu är jag tillbaka på benen och imorgon tänker jag fira med vin, och sen är det off to Sundsvall igen. Vilken givande vecka.

Som jag hade sett fram emot detta lov. Men istället för att åka till fjällen och umgås men mina kompisar som jag inte träffat på hundra år ligger jag nu ensam hemma och sittar upp i taket med feber, magsjuka och hinken som enda vän.

Jag tänkte bara meddela det, att det faktiskt är synd om mig just nu. Och sorry Linus, det blir inte mer eller roligare än såhär, hinken kallar.

För dig Mange:
"den vackraste stunden i livet var den när du kom"

Fan, jag kom på att mitt förra inlägg var lite väl negativt. Livet leker ju, typ. Så vi gör såhär:

Älskalistan just nu: 1. Lov!
                                    2. Att vi är sjukt bra på tv
                                    3. Att kvällens fest kommer bli årets bästa (även om det innebär att jag hamnar på       
                                      min grannes hatlista. Eller ja, hamnar och hamnar, befäster min plats)

Peace.

Jag gillar verkligen inte det här. Jag ska isolera mig med Kent från och med imorgon. De var för övrigt så jävla bra. Så jävla, jävla bra. Utan dina andetag, jag grät. Ja, det gjorde jag. Fem plus till Kentastisk.

Just det. Ikväll ska jag på Kent.

Och eftersom det senaste dygnet har bjudit på skitsnack och falskhet à la högstadiet passar det ju utmärkt.

"Spelar det längre någon roll?
Jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll"

Vissa lever kvar i högstadiet på andra sätt. Jag tänker citera Kent, för evigt, töntigt or not.

Bakgrund: Jag Frida, Emma och Elsa sitter på ett fik i Sundsvall. Elsa har just blivit dumpad av sin pojkvän, lokalkändisen X. Hon är, förståligt nog, lite nere och vill inte festa i helgen, vilket jag och Frida vill. Emma däremot ska, som vanligt, till sin pojkvän i Gävle.

Elsa: Jag måste skaffa mig nyktra kompisar.
Emma (med bitchigt tonläge): Skaffa dig en pojkvän!

Bara to rub it in, liksom.

Imorgon är det dags för redaktionsövning. En veckans konstant press, stress och avsaknad av sömn. Av någon outgrundlig anledning har jag dessutom valt att vara nyhetschef. Jag hatar ansvar, jag hatar att bestämma och jag hatar att hitta knäck. Jag känner mig så jävla kvalificerad för uppgiften. Men jag vet ju hur det blir, hur omotiverad jag än är kommer tävlingsdjävulen att ta över och vara en sjuk pain in the ass. Jag har kommit på det, förut var jag rädd för att bli mördad av något random sådär, men nu har jag insett att jag löper störst risk för att bli dödad av någon jag känner när det är tävlingsdags, eller på fyllan. Lite provoceranade bara. Men det blir en rolig vecka. Och jag har en bra grupp. Vi slår ur underläge, som när Sverige spelade lika mot Argentina. Jag ska överleva, och helst vinna (med), dödens grupp, liksom.

För övrigt berättade Nisse att han brukar undra om jag är dum i huvudet på riktigt när han läser min blogg. Det är onekligen något att fundera över. God natt.