So what would you think of me now? So lucky, so strong, so proud
I never said thank you for that.
Maybe I said to much but I don't care
Sist jag var ute ropade en tjej "Sanna" efter mig, eftersom jag inte heter Sanna reagerade jag inte utan gick vidare. Jag hann inte speciellt långt innan någon rycker tag i min arm och vrider om den så att jag gör en ofrivillig 180 graders piruett. Jag tittar frågande på tjejen som just kidnappat min arm samtidigt som hon ger tillbaka ett förvånat ansiktsuttryck och säger "Oj, nämen oj! Du är så lik min kompis, helt sjuukt, shit alltså!". Jag är inte lika facinerad utan snarare irriterad och börjar vrida på mig i hopp om att frita min kroppsdel som hon fortfarande har i sin ägo. Hon tar ingen notis om mitt missnöje utan kläcker istället ur sig "jag kanske får ge dig en kram ändå", det är tydligen ingen fråga och jag hinner inte protestera innan hon slänger sina björntassar runt mig och omfamnar mig hårt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men jag tror faktiskt att det var närmare till tårar och det var då jag insåg att Daniel kanske inte hade det så lätt. För det är sannerligen inte alltid lätt att vara lik någon, kolla bara exemplet nedan.
Never easy
Jag kan inte med ord beskriva de två senaste veckorna och då brukar just ord vara min starka sida. Det hela började i Luleå redan för två veckor sedan. Jag drabbades ofrånkomligt av en oförklarlig smärta i magen före matchstart. Den ignorerades dock och matchen genomfördes med bravur. Det var på bussen hem, närmare bestämt i Piteå som de verkliga komplikationerna uppstod. Jag skämtar inte när jag säger att all såväl mat och dryck som inälvor lämnade magen den kvällen. Och så fortsatte det de närmsta dagarna, jag bodde med huvudet i en hink och försökte hålla mig vid liv på coca cola och blåbärssoppa. Hela veckan fortsatte i illamåendetstecken även om jag fick ta ett välkommet farväl av hinken efter några dagar. På fredagen bestämde jag mig för att ignorera allt förnuft, falla för trycket och ta till flaskan. Av diverse anledningar blev kvällen inte alls som planerat och det slutade inte helt oväntat i tårar. För första gången i mitt liv bölade jag ögonen ur mig i offentlighetens ljus (längst in i ett mörkt hörn) ute på krogen, inte alls så att man skäms. Visserligen av helt förklarliga anledningar but still. Vi tog oss dock hem snabbt och bölandet fortsatte långt in på morgonkvisten, Linda visade stort stöd genom att däcka brevid mig i sängen efter cirka fem sekunder. Lördagens tillstånd höll inte hög kvalité varken fysiskt eller psykiskt och värre skulle det bli. På söndag morgon var mardrömmen ett faktum och det var dags för ett mindre kärt återseende med hinken. Och följande vecka blev en exakt repris på den som just hade varit. Som tack för visat stöd åkte även Linda på en släng av magsjuka och vi kunde konstatera att livet faktiskt inte kunde bli mycket värre. Vi försökte hålla hoppet uppe med klychan "efter regn kommer solsken" (lite kämpigt när inte fått behålla mer än en skorpa på en vecka och är lika undernärd som Afrikas svältande barn).
Det tog ett bra tag men lagom till årets viktigaste match slöt min mage fred och inälvorna återgick till sin befintliga plats. Seriefinal mot Iksu och den stora frågan var om vi skulle gå obesegrade säsongen igenom. Efter att ha legat däckad i närmare två veckor var jag lika taggad som en duracellkanin och redo att springa benen av mig. Det gick bra i cirka 10 sekunder tills första bollkontakten. Istället för att sätta ner foten på golvet placerar jag den på motståndarens fot och vips så var den paj, inte hennes, utan min såklart. Så två veckors magsjuka följs av en vecka som invalid. Och någon hade visst sagt att det inte kunde bli värre.
Måns "övertaggad" Zelmerlöw vann inte melodifestivalen till många unga damers besvikelse men jag är nöjd, The Ark blir bra.
Ljuset i mörkret; Kurt Nilsen - Never Easy
Jag forsätter att invänta solskenet, på återseende!