playcold

Jag förstår verkligen varför folk inte tycker om att åka lokalbuss. Antigen får man stå och stampa på busshållplatsen i cirka en kvart i väntan på att bussjäveln ska dyka upp eller så får man springa sista metrarna för att så småningom se den retsamt passera trots ansträgningen. Har man tur är busschauffören snäll och stannar och då får man istället nöjet att stiga på anfådd, tomatröd och med allas blickar på sig. Väl på bussen hittar man ett ledigt säte långt bak där man ostört kan dra på ipoden och luta sig tillbaka resten av resan. Who am I kidding? Väl på bussen får man sitta ifred cirka två hållplatser innan en man som skulle ha fyllt upp två säten själv parkerar bredvid (eller ska jag säga halvt ovanpå?). Det dröjer inte länge innan lukten av sprit/svett/rök blir näst intill olidlig. Dock ingen ansats till konversation i alla fall bara några hanterbart irriterande stönanden, tack Gud. Nära att kvävas av andnöd till följd av den påträngande odören ska man äntligen få stiga av. Lättare sagt än gjort. Den uteblivna konversationen och stönandet får sin förklaring när man inser att Mr.Omysig bredvid har somnat. Great. Finns inte mycket annat att göra än att väcka människan vilket visar sig vara ungefär lika enkelt som att väcka sin däckade kompis en sen lördagsnatt. Grattis liksom. Jag förstår verkligen varför jag inte tycker om att åka lokalbuss.

Ett tidsfördriv. "Grattis Malin, du har dragit högsta vinsten och blivit utsedd till årets tidsfördriv", Jamen tack! Och inte är jag bitter heller. Det är ju kul att man vinner något i alla fall.

Det ekar. Tidsfördriv. No more.
Gonatt.

Ny vecka och inte alls speciellt utvilad efter helgen. Fredagens personalfest bjöd på det mesta, bland annat både en och två eller kanske t.o.m tre öl för mycket för fler än mig. Sjukt kul var det i alla fall, verkligen. Som brukligt var dagen efter inte lika rolig men denna var i värsta laget. Jag vaknade alldeles för tidigt ungefär lika uttorkad som Saharaöknen och insåg att jag inte skulle somna om förrän jag fått i mig minst en liter vatten. Så jag tog mig upp på stapplande ben med ett huvud likt en tickande bomb i vetskap om att belöningen skulle bli värt mödan. Jag greppar det största glaset jag kunde hitta och sätter på kranen. Inget händer. Inget vatten. Jag försöker igen för det kan ju faktiskt inte vara sant. Fortfarande nada. I n g e t vatten! Jag överväger att falla ihop och dö på fläcken (kändes för en sekund ganska lockande faktiskt). Pappa kommer in i köket och förfyller min dag ytterligare genom föjande kommentar: "Är du bakis!? (stort skadeglatt leende) vi har inget vatten så om du måste gå på toa eller duscha kan det bli lite svårt (för att inte tala om dricka!), förmodligen kommer vi vara utan hela dagen, stor läcka tydligen" (vill Gud att jag ska dö?). Där står jag med mitt stora vattenglas utan en droppe vatten och bestämmer mig för att sluta andas. Lättare sagt än gjort. Istället greppar jag den lilla livsgnista som finns kvar och gräver fram min vattenflaska i hopp att det ska finnas en eller två droppar kvar från gårdagens träning. Otroligt nog finns det ungefära två deciliter kvar (Gud vill att jag ska leva!) och plötsligt känner jag mig som världens lyckligaste människa, i alla fall för en stund, tills jag hällt i mig allt och jag törstar efter mer.

Resten av helgen ägnade jag åt till att återhämta mig. Diverse filmer och One tree hill avsnitt (som för övrigt är det bästa just nu) avverkades samt välbehövligt chill med Jason Mraz och Gavin Degraw.

Jag och Erica pyser till Barcelona, men bara en stund, det blir bäst!

Ciao.