Lugnet före stormen?
Jag har gruvat i veckor, mått psykiskt dåligt, legat sömlös, eller nåja, det kändes lite jobbigt iaf. Men idag gjorde jag det jag borde gjort för länge sedan och sa upp mig från ett av mina 3000 jobb, befrielse! Och inte var det speciellt jobbigt heller, en liten förklaring och ett hejdå. Nu är det bara att hoppas på att lönen trillar in ändå.
Vad som däremot är lite oroande är att jag på ett av mina kvarvarande 2999 jobb förstör allt som kommer i min väg. Helt utan mening, helt utan att jag ens gjort något fel, eller nåja, så gott som. Förra veckan var det den livsviktiga stämpel-grejen som jag spenderar ungefär 90 procent av min tid med. Sån tur var lyckades jag på något otroligt sätt fixa ihop den igen (dock börjar jag undra om jag kanske satte ihop den fel för den börjar bete sig lite underligt). Idag var det scannern som valde att gå sönder utan att jag ens hade petat på den men eftersom att jag hade använt den sist verkade jag nog i högsta grad skyldig. Det ska också tilläggas att ungefär varannan dag sen jag började så har min dator hängt sig, helt oförklarligt, på riktigt alltså. Detta har inneburit att jag fått spendera en himla massa tid med datateknikern. En dag kläckte han kommentaren "konstigt, det här hände aldrig innan du började", okey, jag fattar vinken, han måste verkligen gilla mig.
I veckan fick jag en ny arbetsuppgift; öppna post. Min chef visade stolt upp sin nya batteridrivna brevöppnare, ungefär lika stolt som en pappa till ett nyfött barn. Det ska ju erkännas att den var (observera var) riktigt hi-tech och smidig. Jag fick äran att använda den. Det kändes verkligen som att ha fått ett stort förtroende, vilket ansvar liksom. Det gick bra, jättebra, i cirka två minuter sen dundrade grejen i golvet och delades upp i fler bitar än två. "Lite pinsamt (väldigt pinsamt) men inga problem" tänkte jag. Jag hade ju lagat stämpeln dagen innan så detta skulle inte bli något problem. Mycket riktigt, jag fixade ihop alla delarna, till chefens (och min!) lättnad. Fort var det gjort och jag återgick till min brevöppning, enda problemet var dock att hi-tech-öppnaren vägrade att starta (panik!). Det är förmodligen detta som kommer att leda till mitt avsked med allmän skadegörelse som motivering. Tur att dom gillar mig ändå, alla utom datakillen d.v.s. annars hade jag nog varit borta för länge sedan.
Eftersom mitt liv enbart består av jobb och basket just nu har jag inget annat att skriva om så därför fortsätter jag på ämnet jobb. Ett ständigt återkommande samtalsämne i fikarummet är telefonförsäljare. Att hatet var utbrett det visste jag men att vi (observera att jag säger vi) skulle vara så avskyvärda att vi kommer på tal varannan fikarast, det trodde jag faktiskt inte. Jag känner mig för tusan som en soldat på fel sida krigsgränsen när snacket drar igång. Man vet liksom inte om man ska skjuta tillbaka eller gömma sig under skölden tills skotten haglat klart.
Och på tal om hagel så kan man ju undra om huset står kvar imorgon när man kommer hem efter allt snack om denna storm.
Och på tal om ingenting så väntar sängen nu, god natt.