playcold

Mackan tyckte att jag skulle blogga och eftersom han är min "chef" får jag väl lov att göra det. Eller så gör jag det för att mina läsarsiffror drastiskt börjar att gå ner, shiit.

Idag var jag inte så glad på jobbet och gladare blev jag ju inte direkt när min senila hjärna hade glömt bort att det var EM-kval. Jag blev upplyst av en kund som var, för att uttrycka det milt, rätt uppretad. Konversationen lät ungefär såhär:

Mannen i luren (märktbart irriterat): Det är landskamp på tv!
Jag: Ja, shit det är det ju!! Vad fan gör jag på jobbet!? (uppriktigt frågande)
Mannen i luren:  Bra fråga.... (utan någon som helst sympati för min situation)
Jag: Vad är ställningen??
Mannen i luren: Men jag är inte intresserad av det du ska sälja!
Jag: Nä men allvarligt, v a d är ställningen!? (med lite mer irritation i rösten än menat)

Mannen i luren (förmodligen lite överrumplad över min reaktion) gav mig resultatet, jag tackade för upplysningen och la på, sjukt irriterad över hur jag kunde glömma bort en så viktig grej. Men jag antar att det är så livet som senil är.

Jossan är min JÄTTEbaby (hennes eget uttryck) som jag ska lära upp så att hon blir (nästan) lika bra som mig. Fast hon verkar vara på rätt god väg utan min hjälp. Men så länge hon är sämre än mig så är jag nöjd. I gengäld ska Jossan roa mig genom livet. Det gör hon visserligen rätt bra redan. Hon sa det rätt bra själv idag; "Alltså 99 % av gångerna fattar jag aldrig varför folk skrattar åt mig". Det är just därför Jossan är rolig.

That's it.