playcold

Det här hänt igen, det ointräffbara, och ändå är ingen förvånad. Efter att ha kammat hem en vinst i seriepremiären var det återigen dags för hemfärd från Luleå med Jossan bakom ratten. För er som inte minns så slutade senaste resan med en omväg till Boden (man ska kanske dock vara glad att det inte slutade med Kiruna). Men ja, Jossan lyckades faktiskt pricka avfarten till E4:an denna gång (det ska tilläggas att resterande fyra i bilen hade stenkoll tills vi befann oss på rätt kurs). När vi väl svänger in på E4:an lyckas vi köra in alldeles framför en polisbil. Jossan som kvällen innan har blivit bärgad av polisen (bilen totaldog i en fyrvägskorsning) blir lite nervös och slår av på farten ganska rejält. Så småningom kör polisbilen om och så var det problemet ur världen (trodde vi). Efter ytterligare en stunds körning kommer vi ikapp polisbilen som kör riktigt sakta men Jossan vill inte köra om. Till slut ger dom oss inget val utan kör in mot kanten så att vi kan tvingas köra förbi. Jossan är fortfarande lite nervös men vi andra är inte speciellt oroliga och jag lägger mig till rätta för att sova. Ron blir dock kortvarig när Jossan utbrister: "dom har satt på blåljusen, vill dom att jag ska stanna då?". Alla vänder sig bakåt, ser dom blinkande ljusen och svarar i kör: "JA". Vi kör in på en avfartsväg, Jossan är livrädd, Frida (vars pappa är ägare av bilen) lite halvorolig, och hela baksätet fnissar hejdlöst. Jossan vevar ner rutan, polisen frågar hur det står still och granskar oss alla noggrant. Vi där bak kan inte sluta fnissa, förmodligen lite tagna av studens allvar, medan Jossan har närmare till gråten. Polismannen tycker inte heller att det är så himla roligt och säger: "bilen har körförbud sen ett år tillbaka!", med motivering att bilen inte hade blivit besiktigad. Fnissandet och gråten utbyts mot ett förvånat "Va!?" och alla stirrar på Frida som inte fattar mer än någon annan. Jag väntar mest på att polismannen ska säga att han skojar men efter att ha stirrat på honom i en halvminut och han inte rört ens det minsta på mungipan ger jag upp den förhoppningen. Efter diverse telefonsamtal slutade dock historien lyckligt (för alla utom Fridas pappa), böter på 1500 och tillåtelse att fortsätta hem till Umeå, i det läget grät alla av lycka. Efter att ha målat upp bilden av hur vi var tvungna att ta våra väskor, åka tillbaka till Luleå och sätta oss på bussen hem istället så man kan ju bli glad för mindre.

Det var helgens action det, vad har du gjort?