playcold

Jag och Sara var på bio idag. Vi såg United 93, ingen film som muntrar upp direkt. Även om slutet var nära att framkalla gapskratt. Halvjobbig situation. Hela filmen var verkligen jättetragisk (förutom en episod där en av passagerarna meddelar att han är grym på judo) men när slutet kom och det plötsligt blir kolsvart och knäpptyst i vad som kändes som mer än en minut blev det ungefär som det kan bli på begravning. Man börjar skratta hysteriskt bara för att man verkligen inte får och för att det egentligen inte är roligt någonstans.  Det var så tyst att man hörde andras andningar, när någon då sörplar upp det sista ur colan är det svårt att inte spricka. Det är ju egentligen sånna man vill skjuta eller åtmistone hälla resterna av popcornen på så man vill inte gärna vara den som är den. Med det i vetskap fokuserade vi på eftertexten och lyckades, med väldiga bekymmer, kväva våra uppbubblande skratt. Tro mig, det var jobbigt. Annars var det en bra film, inte sådär typiskt amerikansk med hjätar som räddar världen. Men som sagt, onekligen en tragisk historia.

Timbuktu hade rätt, det ordnar sig alltid. Och när det rullar då rullar det verkligen. Två jobb på en dag och förhoppningsvis valde jag rätt. Fantastiskt är det i alla fall att kunna stryka ordet arbetslös ur ordlistan. Mycket välkommet.

Och för er som inte lyssnar på mina låttips, do it!
Kvällens blir: The magic numbers - Hymn for her