playcold

Gud vad jag älskar att vara duktig. Upp med tuppen, städa halva huset, gå på promenad, ringa och boka intervju samt tvätta för att sedan jobba och sen direkt fara iväg på träning. Varje gång jag har en sån här dag tror jag att det är början på något nytt. "Nu jävlar", tänker jag, "jag ska alltid vara såhär duktig!", ny lifestyle liksom. Och jag tror verkligen stenhårt på att det kommer att lyckas och allting känns toppen tills jag vaknar nästa morgon klockan åtta, slänger väckarklockan i väggen och somnar om. Det är ju i alla fall fint att man försöker.

En bra dag alltså, tills jag kom till jobbet. "Damernas Värld" stod på schemat, en på papperet lätt match men som istället förvandlades till en riktig rysare. Efter 45 minuter hade jag fortfarande inte sålt en endaste enda medan alla andra runt mig hade skickat iväg en sådär åtta stycken. Det är då man börjar gråta. Efter regn kommer ju dock solsken och det gjorde det faktiskt. De följande 75 minuterna blev 23 personer stolta "'Damernas Värld"-ägare tack vare mig. Dagen slutade i nytt personligtrekord, 160 kronor i timmen och jag var glad.

En bra dag alltså, tills jag kom till träningen. Jag hade med mig alla grejer (trodde jag) till jobbet så att jag skulle slippa fara hem mellan. När jag ska byta om inser jag till min förskräckelse att sporttoppen valt att stanna hemma. Det är då man börjar gråta och sjunker ihop till en sån där jävla slimehög. Solskenet uteblev efter denna regnskur så det var bara att cykla den 1 mil långa sträckan hem och tillbaka igen. Då var jag inte glad.

Gud vad jag älskar att vara duktig. Så imorgon blir det uppstigning klockan åtta för att hinna träna innan det blir jobb i åtta timmar.. fin tanke, fint försök.