playcold

Jag trodde att det skulle vara en lugn tillställning igår, jag hade fel. Jag trodde även att man slutade att försöka supa ner folk efter att man passerat 25, jag hade fel där också. Gårdagens personalfest var nog dock den trevligaste någonsin och jag är inte helt främmande för att byta bekantskapskrets och hänga med de som passerat 40-strecket för länge sedan. Bekantskapskretsen tvingas visserligen till ett ofrivilligt byte inom en snar så det är kanske dit jag ska vända mig.

På vägen hem gjorde Frida mig sällskap i luren så att jag inte skulle dö på kuppen. Efter ungefär halva biten och en jävla massa svammel (främst från min sida) lägger Frida på. Jag svär och förbannar henne för att hon lämnar mig åt mitt öde och ringer Mickan istället. När jag varit hemma ett tag så ringer hemtelefonen, klockan är halv ett på natten en torsdag och Mickan som fortfarande är kvar i luren undrar "vem fan" som ringer vid den tiden. Jag undrar också eftersom att jag inte hinner svara men kommer, efter lite betänketid, fram till att det kanske var Frida. Mickan frågar då "va fan" Frida skulle ringa för. Jag tänker lite och föreslår att det kanske var för att jag, sekunderna innan samtalet bröts (Frida la på?), sa att det stod en olåst cykel alldeles vid en skogsdunge, förmodligen tillhörande en våldtäktsman som anytime skulle cykla ikapp mig och ja, resten kan ni. "Va faan Malin, ring Frida!" får jag till svar på mitt antagande. En bra idé tyckte jag och så även Frida som stod redo att ge sig ut för att slåss med våldtäktsmän, det är tur att man har bra kompisar.

Och så en hyllning till. Min bror är världens bästa bror. Eftersom det idag var min sista dag på jobbet hade jag tänkt att bjuda på fika, hembakat fika. Magsjuka och båttur kom dock emellan så jag försökte att muta min bror men som så många gånger förr var han omutlig. Jag blev lite sur och bestämde mig mitt i ilskan för att baka själv när jag kom hem istället, vad än klockan var. Klockan halv ett var jag som sagt hemma, trött, inte helt glasklar i huvudet och framför allt inte taggad på något jävla bak. Det är då jag möts av en lapp i hallen, den löd som följer; "Malin, det står en kladdkaka i köket och en morotskaka i kylen där nere". Jag vet inte om det var alkoholen som gjorde det men jag fick en tår i ögat. Sa jag att jag har världens bästa bror?