playcold

Jag är fortfarande i chock och vet inte riktigt vad jag håller på med. Trots sinnesförvirringen har jag varit oerhört handlingskraftig. Lägenhet är så gott som fixad, båda jobben är i princip uppsagda och jag har till och med köpt en inredningstidning (!). Ändå förstår jag inte allvaret, att jag om tre veckor kommer att bo ensam i Sundsvall och påbörja min utbildning, nej jag fattar det inte. Det finns risk för att jag inte kommer att förstå förrän jag sitter där med hemlängtan och gråten i halsen. Jag har fått frågan flera gånger: "vem åker du på med?". Men vadå vem?? Jag är så själv som man kan bli och det blir bara ännu mer tydligt när man får en sådan fråga kastad i ansiktet. Och ja, jag är lite rädd. Jag har aldrig stått ensam på mina egna ben i en främmande stad (Barcelona räknas inte för där hade jag tre stöttepelare, i samma lägenhet dessutom) och vem vet, jag kanske inte pallar. Ensamhet är ordet som har präglat såväl min blogg som mina tankar de senaste dygnet så jag antar att det är den som skrämmer mig. Med favoritklyschor som "man måste våga för att vinna" och "det som inte dödar härdar" hoppas jag att jag tar mig igenom detta. Just nu gör sig paniken dock påmind och jag har typ redan hemlängtan. Hur ska detta sluta?

Thriving Ivory - Hey lady