playcold

Under den senaste månaden har flera personer påpekat flera gånger hur mycket dom känner igen mig, personer som jag aldrig sett förut. Inte så konstigt kan kanske tyckas men det kommer mera. Igår på stan hälsar en kille på mig från andra sidan gatan, samma sak där, jag har inte sett människan i hela mitt liv. Jag blev aningen ställd, tittade åt ett annat håll och låtsades att det regnade. Killen i fråga vänder sig dock om ungefär 10 gånger och tittar frågande på mig, förmodligen med tanken att jag måste vara helt störd eftersom att han uppenbarligen ansåg att vi kände varandra. Det var lite jobbigt. Senast jag var ute kom en känd boxare fram till mig efter att ha stirrat på mig halva kvällen och han är inte glad. Han undrade med en höst anklagande ton om jag hade varit på ett annat uteställe tidigare under vecka för det var nämligen en tjej som såg ut precis som mig som hade sparkat honom på smalbenet och han hade fortfarande ont, väldigt ont. Sa jag att han var boxare och inte glad? Med skakande ben och darrande läpp lyckades jag efter många om och men försäkra honom om att det inte var jag. Han lämnade mig med orden "tur för dig". Det var lite läskigt. Efter dessa incidenter är det bara att konstatera att jag har en livs levande dubbelgångare i stan. En dubbelgångare som dessutom verkar vara av den agressiva sorten och hon lämnar mig to kleen up her mess, inte speciellt schysst tycker jag. Dessutom har jag fått höra att jag är lik Harald Lückners dotter, kändispoäng på den kanske?

Jag vet på riktigt inte vad som hände igår. Kvällen började väldigt lugnt och stillsamt med ost, kex & vin med mina kära basketvänner. Av sympatiskäl följde dom sedan med mig på TC eftersom min ålder inte tillät annat. Jag uppmärksammade rätt fort att dom var obekväma med situationen då snittåldern låg någonstans 5 år under deras så jag skickade iväg dom och lämnade mig själv ensam åt mitt öde. Jag minglade runt mellan stolar och bord, trängdes på dansgolv och hade väl som vanligt rätt trevligt. När min bror sedan ringde och gav mig en liverapport från Red Hot Chili Peppers på Roskilde valde jag att lämna stället för att kunna ta del av stämningen på bästa sätt. Det ska ju dock sägas att ljudkvalitén från Danmark inte var den bästa men jag lyckades i alla fall uppfatta refrängen på Snow mellan alla skrik (stabil sånginsats från min bror med vänner för övrigt). När jag som bäst nynnar med till Snow vandrande längst Umeås gator stöter jag på min arbetskambrat Maja och det som hände följande timmarna är fan historia. Maja hade just, av outgrundlig anledning, lämnat sin betalda mat utan att ens ta en tugga så vi gjorde ett nytt försök på Max. På grund av trötthet eller möjligen alkoholintaget (man får tro vad man vill) orkade Maja inte stå i kö utan använde istället en stol som transportmedel genom kön medan jag i min tur prutade på maten för att bli av med mina småpengar. Att jag lyckades är fortfarande ett mysterium. Om man hade samma övertalningsförmåga utan en för hög promillehalt i blodet skulle man komma långt här i livet, riktigt långt. Vi spenderade två timmar på Max. Armbrytning och ett never ending snack om bisexualitet (nu har jag fått det svart på vitt, seriöst, 60-70 % inom svenska damfotboll är bisexuella, fråga Maja, hon vet) med två mer än intresserade herrar vid bordet bredvid gjorde att vi lämnade stället sist av alla. Efter en krävande promenad till Haga i både regn och rusk kom vi på att vi skulle på efterfest så vi tog en ännu mer krävande promenad tillbaka igen. Klockan 5.30 efter en halvdöd efterfest med kuddkrig som klimax avslutade vi kvällen, satte oss i taxin med destination hem och sängen. Jag vet på riktigt inte vad som hände men jävligt trevligt var det.

Dagens låt: The Killers - Read my mind