playcold

När jag bodde i Barcelona och jobbade på Glocalnet började det en dag en killen som var så skrämmade lik Amit i A-teens (om ni kommer ihåg?) att jag nästa föll av stolen när han entrade rummet. Jag både såg och insåg rätt snabbt att det inte var den riktiga Amit, att han skulle sadla om från popidol till telefonförsäljare i Barcelona kändes kanske inte helt logisk om än väldigt rolig. Alla tänkte dock inte som jag. En rast kom två Stockholmstjejer fram till mig och var minst sagt lyriska. "Vet du vem som jobbar med oss!!? Vet du det!? Amit, duvet, han från A-teens!!" ungefär så lät det. När jag hade skrattat klart gjorde jag mig redo för att döda deras entusiasm genom att berätta att killen egentligen hette Daniel och att han inte ens var avlägsen släktning med Amit. De trodde mig dock inte för de hade frågat och mycket riktigt så hade han sagt "ja, det är jag". Jag presenterade alla bevisa jag hade mot att han inte var Amit men det var hopplöst. Efter rasten när alla hade satt sig för att jobba ubrister en av tjejerna "Amit, Amit!" varpå lookaliken Daniel vänder sig om och kollar frågande på henne. Hon i sin tur vänder sig mot mig, strålar med hela ansiktet och säger "jag sa ju det, det är Amit". Innan jag ens hinner ta ton "erkänner" Daniel att han är just Daniel och det blir knäpptyst i rummet i ett par sekunder innan Stockholmstjejen skriker "varför sa du att du var Amit då!?", hon inväntar inget svar utan stormar istället ut ur rummet. Många drömmar gick i krasch den dagen. Daniel var dock rätt van, han hade varit med om liknande händelser förut. Han hade även fått skriva aoutografer och krama unga tjejer, jag tror ändå att han trivdes.

Sist jag var ute ropade en tjej "Sanna" efter mig, eftersom jag inte heter Sanna reagerade jag inte utan gick vidare. Jag hann inte speciellt långt innan någon rycker tag i min arm och vrider om den så att jag gör en ofrivillig 180 graders piruett. Jag tittar frågande på tjejen som just kidnappat min arm samtidigt som hon ger tillbaka ett förvånat ansiktsuttryck och säger "Oj, nämen oj! Du är så lik min kompis, helt sjuukt, shit alltså!". Jag är inte lika facinerad utan snarare irriterad och börjar vrida på mig i hopp om att frita min kroppsdel som hon fortfarande har i sin ägo. Hon tar ingen notis om mitt missnöje utan kläcker istället ur sig "jag kanske får ge dig en kram ändå", det är tydligen ingen fråga och jag hinner inte protestera innan hon slänger sina björntassar runt mig och omfamnar mig hårt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men jag tror faktiskt att det var närmare till tårar och det var då jag insåg att Daniel kanske inte hade det så lätt. För det är sannerligen inte alltid lätt att vara lik någon, kolla bara exemplet nedan.