playcold

Vissa personer hörs verkligen inte, det är läskigt. Dom kommer smygande och står helt plötsligt bara där utan att ha gett ifrån sig ett ljud. Min chef är en sådan person, det visste jag sedan tidigare så jag brukar alltid ha ett vakande öga när han är i närheten för att undvika diverse olustigheter. Här om dagen, under en kortare paus på eget initiativ gled jag runt på internet. På en av alla communitys var det någon som hade gjort ett manligt könsorgan av is. Jag blev imponerad och var tvungen att ta mig en ordentligt titt. Så bilden klickades upp i sitt fulla format och samtidigt som jag är i full färd med att granska den noggrant inser jag att jag inte längre är ensam. Min kropp fryser till lika mycket is som det manliga könsorganet på bilden och jag behöver inte många gissningar för att förstå vem som står bakom mig. Min första tanke är att dra ett fyndigt skämt för att rädda situationen men min chef är inte så skojfrisk av sig så jag lägger ner min enda livlina, låter tysnaden tala och skäms resten av veckan.

Igår fick jag erfara att min chef inte är de enda smygaren i min närhet. Jag hade just slutat för dagen på mitt andra jobb och stod och pratade med Antonia när någon plötsligt tar tag i mitt hår. Aningens överrumplad och nästan lite rädd vänder jag mig om och inser till min förvåning att det är en arbetskollega jag aldrig tidigare ens pratat med som smugit sig på. Jag klämmer fram ett ansträngt leende och säger "Oj, jag blev nästan lite rädd" mest i hopp om att få stöd av Antonia. Varpå jag får till svar "För att jag är turk? Du är rädd att jag är taliban". Jobbigt svar och jag måste ta en kort andningspaus för att inte säga något dumt "Javisst, säkert därför.." svarar jag men en viss sarkasm i rösten och får återigen tvinga fram ett leende. Jag vill dock gärna tro att rädsla och förvåning alltid är min spontana reaktion när någon helt obekant, helt oförberett attackerar mitt hår, taliban or not. Läskigt som sagt.

The Coral - Dreaming of you