playcold

Klockan börjar närma sig 01.30 och jag ska vara på skolan om sju timmar. Jag har fortfarande varken duschat, diskat eller läst en enda sida i någon av mina fyra kursböcker. De gröna gubbarn på msn-listan blir färre och färre, och på facebook är ingen av mina vänner längre online. Jag känner mig ensam i natten. Jag känner att jag behöver bekräftelse på att jag inte är den enda själen som trotsar den sena timmen. Jag känner hur ångesten kommer krypande. Den där stressen som gör att svetten börjar rinna, hjärtat att rusa och fingrarna att sticka. En klok röst inom mig tipsar om att jag ska börja beta av de tusentals sidor som ska vara lästa inom två veckor, eller åtminsone ge John Blund en chans att uppenbara sig. En inte fullt så klok röst skrattar överlägset, förtränger ångesten, sätter på kent och fortsätter att facebooka.