playcold

Det är tidig söndagmorgon, i alla fall om man varit ute till tre kvällen innan, och jag har ganska precis stigit ur sängen. Håret är slarvigt uppsatt i en knut mitt på huvudet och jag knallar omkring i en kortkort klänning när det ringer på dörren. Eftersom att jag väntar min kompis öppnar jag utan att bekymra mig om varken hår eller min byxlöshet, inget hon inte sett förut liksom. Enda problemet är att när jag öppnar dörren möts jag inte av den väntade Elsa utan två medelålders män, från Jehovas-vittnen. Det är svårt att bli av med dessa vittnen, det kanske ni vet. Jag var besvärdad, minst sagt. Vittnena pepprade mig med frågor och påståenden och jag var för ofokuserad för att kontra. Jag hade fullt sjå med att dra i min minimala klänning och försökta gömma mig så gott det gick bakom dörren. Detta samtal pågick i säkert tio minuter men jag kommer inte ihåg ett ord, som sagt, fokus låg på annat. Som tur var fick jag dock två tidningar att friska upp minnet med, tack Jehovas!

Idag var jag på min första basketträning, den låg på ett berg. Backarna var Helt sjuka, Berghem är rena barnleken i jämförelse. Jag skulle likna det vid Mount Everst, no kidding, jag dog. Hur jag ska orka dit tre gånger i veckan är för mig ett mysterium. Att jag sedan ska spela match med dem redan imorgon, efter en träning, säger en del om standarden på laget. Blir detta slutet på min basketkarriär? Ja, det återstår ju att se men i dagsläget hänger den på en skör tråd.