playcold

Jag knackar på strax efter tolv och möts av en mjölig gubbe i 65 års åldern som pratar engelska. Fan också. "Are you going to work in that?", han tittar ner på mina leggins beklädda ben och höga stövlar med en minst sagt skeptisk blick. "Well.. no.. I'm going to do a radioprogram. I thought you knew that?". Clearly not. 
   Han är den mest cyniska människa jag träffat ("life is shit and then you die"), om man ens kan kalla honom människa. Han jobbar natt sju dagar i veckan och sover nästan ingenting ("I can sleep when I die"). Han radar upp fantastiska citat och anekdoter som skulle kunna göra ett lika fantastiskt radioinslag. Om det inte var för att min inspelningidiotgrej ger upp efter tio minuter. Jag spenderade två och en halv timme på bageriet i natt, med mig hem har jag två och en halv minuts material. Material där frågorna växlar mellan svenska och engelska och svaren dröjer så det är egentligen mestadels tyst. Jag vågar inte ens börja att försöka få ihop det till ett inslag för det kommer förmodligen inte att gå.
   Halv fem gick jag och la mig i natt, tack vare allt kaffe jag drack, eftersom att det är oartigt att inte tacka ja. Jag hatar teknik och är så arg att jag snart börjar gråta. Life is really shit, and then, you die.