playcold

Här om dagen pallrade jag mig äntligen iväg på en av mina favoritsporter - badminton. Som jag hade sett fram emot denna stund. Halvvägs in i passet, mitt under pågående rundbadminton-turnering (där jag för övrigt ligger väldigt bra till), börjar min mobil att ringa och slutar aldrig. Efter tre missade samtal tar jag time-out för att kolla att ingen har dött. Det visar sig att det enda som har dött är Chrilles DVD och därför vill han låna min, vilket han självklart får. Jag säger dock att det kan ta ett tag innan jag är hemma, men att jag kommer förbi med den sedan. Det går 45 minuter till och vi började avrunda spelandet när det ringer igen, denna gång är det Linus:

 - Var är du?? (klart irriterad) 
 - Jag är kvar på badmintonen, men jag är på väg hem nu..
 -  Ja, men bra! Vi har ju väntat på dig i en timme!! (om möjligt ännu mer irriterad)
 - Men.. det är väl inte mitt fel? stammar jag fram, nästan rädd för Linus plötsliga aggressivitet.
 - Ja, jag vet inte. Någons fel är det ju i alla fall. 
 - ... i sånna fall tycker jag att vi skyller på Christian, säger jag med pulserade tårkanaler innan Linus slänger på luren.

Jag skyndar hem, hämtar DVD-spelaren och kilar över till Chrille där ett gammalt Scrubs-avsnitt rullar i bakgrunden. Men när jag kommer är det inte, som man kanske hade trott, glada miner jag möts av, nej snarare tvärtom. Det muttras om att det är för sent, att det inte längre är någon idé och så vidare. När jag frågar om jag ska ta med mig DVD:n hem igen tar Linus återigen ton:

 - Nej, nu har du förstört Scrubs-avsnittet också, så det är ju ingen idé att se det längre.

Ja, så kan det gå när man försöker vara snäll.

 (Och om någon känner sig förtalad av detta eller inlägg eller tänker använda PUL-lagen mot mig, let me know)