playcold

Innan jag flyttade till Sundsvall skrev jag långa, långa inlägg men töntiga sångtextrubriker. Det gör jag inte längre. Jag skrev vad jag kände och tänkte på ett helt annat sätt. Sedan jag flyttade till Sundsvall har jag blivit begränsad av krav och en jävla prestationsångest. Sundsvall kväver människor, så även mig, tydligen. Inte så att jag inte trivs, bara kvävs lite. Sakta men säkert tills man inte kan andas längre.

Innan jag flyttade till Sundsvall var jag orolig för hur allt skulle bli, för hur alla skulle vara. "Alla" visade sig vara bäst. Men nu ska jag flytta till Uppsala och jag tror faktiskt inte att det kommer att bli lika bäst. Det är skillnad på att börja jobba och börja plugga, man lär liksom inte känna folk på samma sätt. Dessutom slog det mig, när jag läste igenom min blogg, att jag har haft några sjukt bra sommrar i Umeå de senaste åren och jag skulle gärna ha en till i år. Jag har ingen lust att lämna kompisar och familj för en stor tom lägenhet i ett jävligt okänt Uppsala. Jag har ingen lust med dagar fyllda av prestationångest.
   Jag vet att det är ett sjukt bra jobb, att jag borde vara glad och inspirerad av att få jobba med det jag vill på en stor och bra tidning. Men jag ser det inte så. Efter besöket i Uppsala i tisdags åt ångestmonstret nästan upp mig. Det är en stor, seriös tidning men riktigt duktiga journalister, det är liksom inte Dagbladet (no offense) och jag vet ärligt talat inte om jag fixar det. Jag blir så osäker att jag inte ens vet om det är det här jag ska syssla med. Men å andra sidan är det väl det jag ska testa nu, och det kan ju inte gå mer än åt helvete. Det värsta som händer är att jag svartar ner Mittuniversitetets journalistutbildnings rykte och aldrig mer får komma tillbaka Uppsala Nya Tidning. So what...