playcold

Innan jag flyttade till Sundsvall skrev jag långa, långa inlägg men töntiga sångtextrubriker. Det gör jag inte längre. Jag skrev vad jag kände och tänkte på ett helt annat sätt. Sedan jag flyttade till Sundsvall har jag blivit begränsad av krav och en jävla prestationsångest. Sundsvall kväver människor, så även mig, tydligen. Inte så att jag inte trivs, bara kvävs lite. Sakta men säkert tills man inte kan andas längre.

Innan jag flyttade till Sundsvall var jag orolig för hur allt skulle bli, för hur alla skulle vara. "Alla" visade sig vara bäst. Men nu ska jag flytta till Uppsala och jag tror faktiskt inte att det kommer att bli lika bäst. Det är skillnad på att börja jobba och börja plugga, man lär liksom inte känna folk på samma sätt. Dessutom slog det mig, när jag läste igenom min blogg, att jag har haft några sjukt bra sommrar i Umeå de senaste åren och jag skulle gärna ha en till i år. Jag har ingen lust att lämna kompisar och familj för en stor tom lägenhet i ett jävligt okänt Uppsala. Jag har ingen lust med dagar fyllda av prestationångest.
   Jag vet att det är ett sjukt bra jobb, att jag borde vara glad och inspirerad av att få jobba med det jag vill på en stor och bra tidning. Men jag ser det inte så. Efter besöket i Uppsala i tisdags åt ångestmonstret nästan upp mig. Det är en stor, seriös tidning men riktigt duktiga journalister, det är liksom inte Dagbladet (no offense) och jag vet ärligt talat inte om jag fixar det. Jag blir så osäker att jag inte ens vet om det är det här jag ska syssla med. Men å andra sidan är det väl det jag ska testa nu, och det kan ju inte gå mer än åt helvete. Det värsta som händer är att jag svartar ner Mittuniversitetets journalistutbildnings rykte och aldrig mer får komma tillbaka Uppsala Nya Tidning. So what...   

Igår när jag skulle gå och lägga mig hittade jag boken om Hagamannen i bokhyllan. Jag började läsa, och kunde inte sluta. Tre timmar senare var den utläst. Den är förmodligen inte lika intressant om man inte bott i Umeå, varit livrädd och hört alla rykten. Det mesta stämde, men det kanske värsta stämde inte. Även om det han gjorde med vissa av dem var så hemskt att det räcker och blir över tio gånger om. Att han traskade förbi precis utanför mitt hus är läskigt, att det bara var tur att ingen dog är läskigt och att polisen var så sjukt klantiga är kanske läskigast av allt.

Imorgon åker jag till Uppsala för att hälsa på mitt sommarjobb och min lägenhet. Jag ska flyga ner och upp och är som vanligt rädd att planet kraschar. För att inte säga panikslagen. Här snackar vi verkligen inte filbunke. Jag resonerar som så att inrikesflygen förvisso är väldigt säkra och har inte störtat på flera år. Men just därför är sannolikheten väldigt stor att det gör det nu, det är ju liksom på tiden. Det känns verkligen sådär.

Om jag överlever bloggar jag inom kort, om inte, farväl.

Världens bästa grupp klarade b-uppsatsen med marginal och nu har ett år gått. Eller i alla fall ett läsår. Tiden har gått sjukt fort trots att det känns väldigt länge sedan jag flyttade ner grejerna och bosatte mig i Sundsvall. Och det har varit sjukt kul, för det mesta. Så det är inte utan lite separationsångest jag åker härifrån för en veckas semester i Umeå innan allvaret i Uppsala börjar.

Sista dimmiga Sundsvalls natten på ett bra tag.

Nu ska uppsatsen in. Sedan ska jag köpa Coldplay-biljetter. 18:e september i Globen!

1 juni. Det har varit sena nätter, fysiska bråk och rätt drygt. Efter att ha levt och andats b-uppsats i en och en halv vecka är vi, gruppen, typ klara. För övrigt närmar sig temperaturen i Sundsvall  30-stecket och jag ser fram emot två halvlediga veckor innan jag flyttar till Uppsala. För jag har väl inte glömt att nämna det? Inget Sundsvall, inget Umeå och ingen ledighet. Istället Uppsala och en massa jobb. Fin fint.

Jag får sms med boskstäver och stjärnor, såsom 076 9b1 02 03 och 076 01 0* 41, om någon kunde förklara detta fenomen för mig skulle jag vara ytterst tacksam!

Christian är lite ledsen och jag ägnar mig åt min favorit syssla - terapi.

Stig&Jag säger: folk kommer tycka att jag är ett tomt skal... ett skrutt...
Malin säger: vadå tomt skal? det var ju sjukt överdrivet.
Malin säger: du är ju lika full som en oöppnad godispåse
Malin säger: haha
Stig&Jag säger: Oh, tack
Stig&Jag säger: haha

Jag tror att han mår mycket bättre nu.

Okej, imorgon är det dags för den beryktade krisövningen. Jag sviker gruppen för att åka på, vad som skulle vara, en chillvistelse. Emma målade upp bilden av hotell, trerättersmiddag och lite slappt journalistisk arbete. Nu visar det sig att det enda som återstår av den bilden är ytterst krävade journalistiskt arbete, på engelska. Och dessutom missar jag Champions League-finalen. Om det så kallade hotellet inte har en tv, det vill säga.

Det är konstigt. Innuti är jag lugn som en filbunke och väldigt sällan stressad. Utanpå är jag hyperaktiv och folk tror att jag håller på att få ett sammanbrott. Jag vet inte vad det säger om mig, men konstigt är det.

Jag är en ganska dålig gruppmedlem just nu. Inte nog med att jag drar på krisövning i två dagar, jag tar dessutom på mig att jobba, på allmänna, vilket jag aldrig har gjort, men det är en annan historia. Jag tröstar mig själv med att jag förmodligen inte är den sämsta gruppmedlemmen. Rykten säger nämligen att Frida ligger rätt bra till när det gäller den utnämningen. Men frågan är hur tröstade Nisse och Christian känner sig av det.

Jag hade en liten släng av magsjuka igår, låg med huvudet i en hink och spydde upp min inälvor. Nisse tittade förbi och undrade bortifrån ytterdörren följande:

Nisse: Är det något i hinken?
Jag: Ja Nils, det är något i hinken.
Nisse: Vilken färg är det?
Jag: ...gult.
Nisse: Ah, galla!

Sedan gick han.

På väg hem efter världens enklaste tenta är jag arg för att jag klantade mig så mycket att ett bra betyg rök all världens väg. Christian, som är nöjd med sin egen insats, försöker trösta.

Han: Du är ju gokänd i alla fall, det är ju bra!
Jag: Nej, det är det inte!
Han: Jo, jag är bara glad att jag har gjort den.
Jag: Inte jag. Jag läste inte igenom anvisningarna så jag var nära att missa att all text utanför raderna inte räknades, så det var ju tur i alla fall.
Han: Va!?
Jag: Ja, om man skrev text utanför raderna så räknades inte den..
Han: Men.. okeeeeej. Då var det ju 3-4 frågor som jag missade.. jag är körd!
Jag: Äsch, du är ju godkänd i alla fall, det är ju bra!